Vad betyder egentligen kulturrelativism?

Begreppet kulturrelativism används flitigt i samhällsdebatten, men snarare som ett skällsord, inte för att syfta till begreppets egentliga betydelse. Och tyvärr, även när det tangerar på att användas korrekt, så kan sättet det används på leda till att debattören placerar sig själv i en moraliskt tvivelaktig position.

Jag tror naivt att detta ofta är omedvetet och beror på begreppets förvrängning i samhällsdebatten, men ibland är det definitivt medvetet.

Så vad betyder egentligen begreppet kulturrelativism och vad har det att göra med moraliskt tvivelaktiga positioner?

För att svara på det här måste vi resa tillbaka en bit i tiden.

Montaigne – Om kannibaler

År 1580 skrev filosofen Michel de Montaigne en essä vars svenska översättning har titeln Om kannibaler (översättning av Jan Stolpe, 2012). Den svenska översättningen finns inte tillgänglig digitalt, men för den som vill ta del av den engelska översättningen så finns den tillgänglig här, ”On the Cannibals” [Of the Cannibals].

Essän fokuserar på en liten etnisk grupp i det för-koloniala Brasilien som kallades Tupinambá, och hur de ceremoniellt åt sina fiender efter de besegrat och fångat dem i strid. Tupinambás begav sig ibland inåt landet nakna och beväpnade med träsvärd och pilbågar. Detta för att strida till sista man med andra stammar som levde bortom bergen. Alla som dödade en fiende tog med deras huvud hem som trofé och satte det på en påle utanför sin hydda. Tillfångatagna fiender behandlades med alla lyxigheter stammen hade råd med, tills det en dag var dags att döda fången. Efter fången dödats så rostades fången och åts upp.

Kolonialisterna ansåg att Tupinambás sätt att skaffa sig näring var oerhört primitivt och kallade dem barbariska. De ansågs vara mindre utvecklade, ett lägre stående samhälle, än det europeiska.

Men de Montaigne invänder mot det här i sin essä och säger att det inte alls handlar om näring. Utan att själva akten egentligen handlar om en form av extrem hämnd och att européerna är minst lika barbariska, om inte mer.

I den invändningen ligger även poängen med de Montaignes essä.

Hans slutsats är att alla människor idealiserar sina egna seder och moral, samt anser att dessa är universellt applicerbara, och utgår sedan ifrån det här idealet när de dömer andras samhällens seder och moral.

Andra samhällens seder och moral får samtidigt representeras av deras värsta sidor (Hans Roslings sko – väl värt att försöka göra ett begrepp av detta). Citatet av de Montaigne nedan fångar essensen i hans invändning och innehåller även en ledtråd till vad som glöms bort i samhällsdebatten idag (jag återvänder till det här längre ner i texten).

Det upprör mig inte alls att vi uppmärksammar det barbariskt fasansfulla i ett sådant handlingssätt, däremot upprör det mig mycket att vi med rätta fördömer deras fel men är så blinda för våra egna. Jag anser att det är mer barbariskt att äta en människa levande än att äta henne död, mer barbariskt att rådbråka och tortera en kropp som har all känsel kvar, att steka den sakta över eld och låta hundar och svin sarga den (vilket vi inte bara har läst om utan nyligen sett med egna ögon, inte mellan gamla fiender utan mellan grannar och landsmän, och värst av allt: med fromheten och religionen som förevändning) – jag anser att detta är mer barbariskt än att steka och äta den när människan är död.

Med förnuftet som måttstock kan vi alltså mycket väl kalla dem barbarer, men inte med oss själva som måttstock eftersom vi själva överträffar dem i alla sorters barbari.

– Michel de Montaigne 1580

Kolonialisterna, som vi vet, betedde ju sig långt ifrån föredömligt och kan sägas, utan att tänja på sanningen, ligga bakom några av de grymmaste brotten mot mänskligheten i vår historia.

Franz Boas

Vi spolar fram en bit till sent 1800- och tidigt 1900-tal.

Socialdarwinismen och den biologiska vetenskapliga rasismen dominerade bland många vetenskaper och styrde även världsbilden som många i det västerländska samhället bar på. Mänskliga samhällen troddes utvecklas på en deterministisk linjär skala, från primitiva, till barbariska och sedan ”civiliserade”. Europa och den vita europeiska mannen ansågs vara överst på skalan. Den svarta mannen och Afrika ansågs vara längst ner på skalan.

Ifrån den här miljön beger sig en ung Franz Boas ut på en geografisk expedition till Arktis, 1883. Två år tidigare hade han fått sin PhD i geografi i Kiel. Men under resan blev Boas så fascinerad av människorna han träffade på Arktis, att han bestämde sig för att istället tillägna sin akademiska karriär till antropologin och att studera människan.

Boas klev in i ett akademiskt fält styrt av trångsynthet och bias för den ’vita rasen’.

Många antropologer, och även många andra forskare inom stora delar av samhällsvetenskapen, byggde sina teorier om andra människor på ytliga detaljer, antaganden och grova generaliseringar. Så kallade ”armchair scientists”, alltså någon som sitter tryggt hemma i sin fåtölj och drar långtgående slutsatser om andra människor baserat på flyktiga data och begränsade perspektiv.

Boas, överraskad av de ovetenskapliga antagandena i socialdarwinismen och teorierna som dominerade samhällsvetenskapen, återvände till Darwins grundantaganden och avfärdade idén att evolutionen skedde på en linjär deterministisk skala. Boas tog till sig att Darwin inte såg de olika raserna han undersökte på Galapagosöarna, som om att den ena var överlägsen den andre, utan att deras olika evolutionära tendenser var unika och kontextbundna.

1887, när Boas var tjugonio år gammal, emigrerande han till USA.

Han var övertygad om att den naturvetenskapliga metoden kunde appliceras för att studera människans samhälle och kultur.

Han var även övertygad om att den vetenskapliga rasismen hade fel och han var den första vetenskapsmannen som publicerade att vita och svarta är likvärdiga människor.[1]

År 1912, efter att Boas hade samlat och studerat 13 000 subjekt, chockerade han vetenskapssamhället genom att utmana rasbiologins tro på att skallmätning sa något om individens egenskaper och att mätningen bestämde människans plats i samhället. Istället visade han att den mänskliga skallen var plastisk och att dess utformning till stor grad berodde på miljön individen växt upp i. Idag vet vi självfallet att generna spelar en stor roll i det här, men även miljö och slumpen.

Boas kämpade ihärdigt med att ifrågasätta rasbiologins antaganden om ’rasernas’ statiska egenskaper och fokuserade istället på att bevisa att människors utveckling till stor del berodde på den miljö de anpassade sig till.

Boas metodologi – kulturrelativismen

Om det var Michel de Montaignes slutsats att alla människor dömde andras kulturer efter den egna kulturens måttstock, även kallat etnocentrism, så hade han fel. Boas gjorde nämligen det motsatta. Franz Boas är fadern till det som idag kallas kulturantropologi, vilket är den amerikanska versionen av den brittiska socialantropologin (skillnaderna idag är obefintliga).

Boas, inspirerad av Darwin, skapade en metodologi som sökte förklara människan utifrån hens unika miljö, även kallat kulturrelativism.

Boas gick mot rasbiologins deterministiska idéer om ’rasernas’ linjära utveckling och ansåg istället att kulturer utvecklades utifrån deras egna särskilda historiska kontext. Boas metodologi gick ut på att varje kultur fungerar på sitt egna specifika sätt, och att seder och moral i andra kulturer enbart kan förstås om de kontextualiseras inom den kulturens unika historiska utveckling. Men kulturrelativismen var mer än en metodologi, det var ett normativt koncept som innebar att kulturella skillnader skulle respekteras och förstås. Kulturrelativismen handlade om att de fördomar som baserades på den egna kulturens idealiserade praktiker, skulle läggas åt sidan för att ge plats till en pluralistisk och likvärdig värld. En värld där alla människor har lika värde.

Kulturbegreppets användbarhet är starkt ifrågasatt idag inom antropologin, och även andra discipliner. Vi vet idag att olika folkgrupper och individer inte utvecklas i ett kulturellt vakuum, utan att där oftast finns ett dynamiskt samspel mellan olika folkgrupper.

Vem, eller vilka, som tillhör en viss kultur eller etnicitet handlar om hur de själva identifierar sig.

Kulturbegreppet hänger dock kvar, mest för att det helt enkelt inte finns något bättre begrepp att byta ut det mot. Principerna som gäller för kulturrelativism hänger också kvar, men begreppet missförstås gång på gång i samhällsdebatten. Kulturrelativism, i sin allra enklaste definition, betyder helt enkelt att andra individers övertygelser och praktiker enbart kan förstås inom ramen för den individens kultur.

Kulturrelativism kan därmed beskrivas som motsatsen till etnocentrism. Även om kulturer inte kan ses som unika, så måste ändå människor förstås utifrån deras egna dynamiska kontext. Allt annat vore ovetenskapligt och oetiskt ”armchair”-tyckande.

Begreppsförvirringen i den svenska samhällsdebatten

Michel de Montaigne summerar problemet som existerar i samhällsdebatten idag, när kulturrelativism används som ett skällsord, i första meningen i citatet ovan,”Det upprör mig inte alls att vi uppmärksammar det barbariskt fasansfulla i ett sådant handlingssätt, däremot upprör det mig mycket att vi med rätta fördömer deras fel men är så blinda för våra egna.”

När man pekar ut att även vår kultur har problem, problem som kan vara likartade eller värre än det som döms ut hos andra, träder gärna begreppet kulturrelativism fram i debatten.

Vars betydelse, i den egenskapen, i den användningen, istället handlar om en idé om att problemet ’relativiseras’, att det förminskas.

Det används för att avfärda personen som problematiserar den egna kulturen. Det är helt enkelt (oftast inte) vad som sker, och det är helt enkelt inte vad kulturrelativism betyder.

Ännu värre är när man förklarar varför vissa problem uppstår, eller att problemet inte kan bedömas utifrån den egna kulturens måttstockar utan att det måste förstås utifrån den ’andra’ gruppens särskilda kontext, så avfärdas förklaringen med hänvisning till just kulturrelativism. För att begreppet förstås i samhällsdebatten som någonting negativt och alltigenom ont.

Det förstnämnda exemplet belyses väl av de Montaigne, vilket innebär att man intar en position där den egna kulturens seder och moral idealiseras. Man vägrar se sig själv i spegeln och inse att det man dömer ut även existerar i den egna miljön (i olika variationer). Men vi är ofta blinda för vår egna miljö.

Det andra exemplet, som tangerar på att användas korrekt, kan inte ursäktas med hänvisning till hemmablindhet. Positionen som man tar då, medvetet eller omedvetet, är att den egna kulturens förklaringsmodeller anses vara universellt applicerbara och därmed ställs alla andra kulturer under den modellen. Man placerar alltså sig själv lite högre upp på den linjära skalan. Den egna kulturen är ”civiliserad”, medan den ’andre’ är primitiv, eller barbarisk. Vilket definitivt är en moraliskt tvivelaktig position att inta med den kunskapen vi besitter idag.

Det blir extra problematiskt då den universella modellen förblindar en för det faktum att andra grupper inte är homogena på basis av problemet som lyfts fram.

Alltså att olika kontexter innebär att problemet som finns hos en grupp, inte alls är ett problem hos en annan grupp fastän de uttrycker likartade beteenden.

Slöjan som exempel

Slöjtvånget i Iran är ett bra exempel på detta. Slöjan får stå som symbol för vissa staters förtryck, samtidigt som man missar att väldigt många ser slöjan som en symbol för styrka och gudfruktighet.

Rätten att själv identifiera sig med sina religiösa symboler, klår rätten att stå utanför dessa människors liv och fördöma dem baserat på andras fula tolkningar och förtryck i skydd av ”religiösa” påbud.

Det finns ingen motsättning i att stötta kvinnorna i Iran som kämpar mot diskriminerande lagar och samtidigt se att deras kamp handlar om att själva få ha valet att bära eller inte bära slöjan.

Det finns ingen motsättning i att se att hedersförtryck kan ta sig uttryck i att vissa kvinnor tvingas att bära slöja och att samtidigt se att många andra helt enkelt bara tar sin religion på allvar och därmed behöver offentliga utrymmen, som badhus, som också tar deras religion på allvar.

Det finns ingen motsättning i att ha en sekulärt styrd stat och samtidigt ha en offentlighet som tar religionsfriheten på allvar. Detta är vad demokrati handlar om.

Kulturrelativism handlar om förståelse

Kulturrelativism handlar om att förstå, inte att ursäkta. Det kan vara svårt att skilja på de här två koncepten ibland. Det är förmodligen i den här skiljelinjen mycket av förvirringen i samhällsdebatten uppstår.

Man kan med hjälp av kulturrelativismen exempelvis försöka förstå varför hedersvåld uppstår i olika kontexter och därmed söka lösningar som passar i grupperna där problemen uppstått.

Då kan man exempelvis förstå att hedersvåld inte har med Islam att göra, utan att det handlar om väldigt specifika typer av traditionella familjeideologier som kan uttryckas i skydd av alla religioner, men även utanför det religiösa. När man väl förstår det här, så förstår man också att det inte enbart finns en lösning på problemen, speciellt inte en lösning som enbart riktar sig mot praktiserande muslimer eftersom man vet att det inte är Islam som är problemet.

Samtidigt, när man kliver ur sin egna kulturella miljö och blickar tillbaka med ett annat perspektiv, så kan man även upptäcka att likartade problem finns hos den egna kulturen.

För våldet som utövas finns i olika variationer i många samhällen, även vår egen. Men man ser inte det för etnocentrismen gör en hemmablind och det botas enbart av att man intar ett annat perspektiv. Man måste dock vara öppen för det, för annars går det inte.

Inget av det här handlar om att förminska ett problem, utan det handlar om att förklara och lösa problemen.

Det handlar om att lösa problemen utan att döma ut hela grupper av människor baserat på ytliga data och grova generaliseringar.

Kulturrelativism innebär inte att man ska blunda för orättvisor i världen, utan att man måste förstå problemen utifrån dess rätta perspektiv.

Avslutningsvis

Vad Michel de Montaigne sa i sin essä år 1580, håller än idag.

Att inte kliva ut ur sitt etnocentriska perspektiv handlar om att blunda för orättvisor. Man blundar både för den egna kulturens orättvisor, och den orättvisa man själv reproducerar genom att inte respektera den pluralism av  världsbilder som existerar i världen.

När Franz Boas utvecklade kulturrelativismen under tidigt 1900-tal, som ett sätt att söka säkra svar om omvärldens folk och ett sätt att se på omvärldens folk som likvärdiga. Så var det en oerhört progressiv väg att gå i relation till den trångsynta vägen resten av samhället gick. Och vi vet ju vart den sistnämnda vägen ledde.

Jag ska avsluta med ett citat av antropologen Robert Borofsky, som jag anser fångar både mina och socialantropologins principer. Den fångar även den väg jag anser vi behöver ta in i framtiden. En väg som tyvärr verkar vara lika progressiv idag som på 1920-talet. En väg som behövs, så vi inte står kvar och stampar i 1500-talet;

[…] in seeking to understand other people and how they differ from us, anthropologists tend to focus on these people’s perspectives, these people’s experiences rather than framing (and valuing) them within the perspectives of our own society.
This stance toward difference is more than an intellectual choice. It is a deeply ethical, deeply moral commitment to appreciating others on their own terms.
Anthropology intends more than that other people’s differences should be tolerated. It emphasizes that they should be valued, understood, and appreciated within the contexts in which they are lived. Anthropologists do not seek to reshape them in our own terms. 
– Robert Borofsky 2005[2]

 

En text av Fredric Morefors, ursprungligen publicerad på hans blogg.

Omslagsbilden för detta inlägg är Books av Abhi Sharma licensierad enligt CC BY 2.0

Referenser:

[1] Totems and teachers: key figures in the history of anthropology, Sydel Silverman, Rowman Altamira, 2004 p 16

[2] Yanomami: The Fierce Controversy and What We Can Learn From It, Robert Borofsky, 2005

 

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).