Vad betyder egentligen kulturrelativism?

Begreppet kul­tur­re­la­ti­vism används fli­tigt i sam­hälls­de­bat­ten, men sna­ra­re som ett skällsord, inte för att syf­ta till begrep­pets egent­li­ga bety­del­se. Och tyvärr, även när det tan­ge­rar på att använ­das kor­rekt, så kan sät­tet det används på leda till att debat­tö­ren pla­ce­rar sig själv i en mora­liskt tvi­vel­ak­tig posi­tion.

Jag tror naivt att det­ta ofta är omed­ve­tet och beror på begrep­pets för­vräng­ning i sam­hälls­de­bat­ten, men ibland är det defi­ni­tivt med­ve­tet.

Så vad bety­der egent­li­gen begrep­pet kul­tur­re­la­ti­vism och vad har det att göra med mora­liskt tvi­vel­ak­ti­ga posi­tio­ner?

För att sva­ra på det här måste vi resa till­ba­ka en bit i tiden.

Montaigne – Om kannibaler

År 1580 skrev filo­so­fen Michel de Montaigne en essä vars svenska över­sätt­ning har titeln Om kan­ni­ba­ler (över­sätt­ning av Jan Stolpe, 2012). Den svenska över­sätt­ning­en finns inte till­gäng­lig digi­talt, men för den som vill ta del av den eng­els­ka över­sätt­ning­en så finns den till­gäng­lig här, ”On the Cannibals” [Of the Cannibals].

Essän foku­se­rar på en liten etnisk grupp i det för-kolo­ni­a­la Brasilien som kal­la­des Tupinambá, och hur de cere­mo­ni­ellt åt sina fien­der efter de beseg­rat och fång­at dem i strid. Tupinambás begav sig ibland inåt lan­det nak­na och beväp­na­de med träsvärd och pil­bå­gar. Detta för att stri­da till sista man med andra stam­mar som lev­de bort­om ber­gen. Alla som döda­de en fien­de tog med deras huvud hem som trofé och sat­te det på en påle utan­för sin hyd­da. Tillfångatagna fien­der behand­la­des med alla lyx­ig­he­ter stam­men hade råd med, tills det en dag var dags att döda fång­en. Efter fång­en dödats så rosta­des fång­en och åts upp.

Kolonialisterna ansåg att Tupinambás sätt att skaf­fa sig näring var oer­hört pri­mi­tivt och kal­la­de dem bar­ba­ris­ka. De ansågs vara mindre utveck­la­de, ett läg­re stå­en­de sam­häl­le, än det euro­pe­is­ka.

Men de Montaigne invän­der mot det här i sin essä och säger att det inte alls hand­lar om näring. Utan att själ­va akten egent­li­gen hand­lar om en form av extrem hämnd och att euro­pé­er­na är minst lika bar­ba­ris­ka, om inte mer.

I den invänd­ning­en lig­ger även poäng­en med de Montaignes essä.

Hans slut­sats är att alla män­ni­skor ide­a­li­se­rar sina egna seder och moral, samt anser att des­sa är uni­ver­sellt appli­cer­ba­ra, och utgår sedan ifrån det här ide­a­let när de dömer and­ras sam­häl­lens seder och moral.

Andra sam­häl­lens seder och moral får sam­ti­digt repre­sen­te­ras av deras värsta sidor (Hans Roslings sko – väl värt att för­sö­ka göra ett begrepp av det­ta). Citatet av de Montaigne nedan fång­ar essen­sen i hans invänd­ning och inne­hål­ler även en led­tråd till vad som glöms bort i sam­hälls­de­bat­ten idag (jag åter­vän­der till det här läng­re ner i tex­ten).

Det upp­rör mig inte alls att vi upp­märk­sam­mar det bar­ba­riskt fasans­ful­la i ett sådant hand­lings­sätt, där­e­mot upp­rör det mig myc­ket att vi med rät­ta för­dö­mer deras fel men är så blin­da för våra egna. Jag anser att det är mer bar­ba­riskt att äta en män­ni­ska levan­de än att äta hen­ne död, mer bar­ba­riskt att råd­brå­ka och tor­te­ra en kropp som har all kän­sel kvar, att ste­ka den sak­ta över eld och låta hun­dar och svin sar­ga den (vil­ket vi inte bara har läst om utan nyli­gen sett med egna ögon, inte mel­lan gam­la fien­der utan mel­lan gran­nar och lands­män, och värst av allt: med from­he­ten och reli­gi­o­nen som före­vänd­ning) – jag anser att det­ta är mer bar­ba­riskt än att ste­ka och äta den när män­ni­skan är död.

Med för­nuf­tet som mått­stock kan vi allt­så myc­ket väl kal­la dem bar­ba­rer, men inte med oss själ­va som mått­stock eftersom vi själ­va över­träf­far dem i alla sor­ters bar­ba­ri.

– Michel de Montaigne 1580

Kolonialisterna, som vi vet, beted­de ju sig långt ifrån före­döm­ligt och kan sägas, utan att tän­ja på san­ning­en, lig­ga bakom några av de grym­mas­te brot­ten mot mänsk­lig­he­ten i vår histo­ria.

Franz Boas

Vi spo­lar fram en bit till sent 1800- och tidigt 1900-tal.

Socialdarwinismen och den bio­lo­gis­ka veten­skap­li­ga rasis­men domi­ne­ra­de bland många veten­ska­per och styr­de även världs­bil­den som många i det väs­ter­länds­ka sam­häl­let bar på. Mänskliga sam­häl­len trod­des utveck­las på en deter­mi­nis­tisk lin­jär ska­la, från pri­mi­ti­va, till bar­ba­ris­ka och sedan ”civi­li­se­ra­de”. Europa och den vita euro­pe­is­ka man­nen ansågs vara över­st på ska­lan. Den svar­ta man­nen och Afrika ansågs vara längst ner på ska­lan.

Ifrån den här mil­jön beger sig en ung Franz Boas ut på en geo­gra­fisk expe­di­tion till Arktis, 1883. Två år tidi­ga­re hade han fått sin PhD i geo­gra­fi i Kiel. Men under resan blev Boas så fasci­ne­rad av män­ni­skor­na han träf­fa­de på Arktis, att han bestäm­de sig för att istäl­let tilläg­na sin aka­de­miska kar­riär till antro­po­lo­gin och att stu­de­ra män­ni­skan.

Boas klev in i ett aka­de­miskt fält styrt av trång­synt­het och bias för den ’vita rasen’.

Många antro­po­lo­ger, och även många andra fors­ka­re inom sto­ra delar av sam­hälls­ve­ten­ska­pen, bygg­de sina teo­ri­er om andra män­ni­skor på ytli­ga detal­jer, anta­gan­den och grova gene­ra­li­se­ring­ar. Så kal­la­de ”armchair sci­en­tists”, allt­så någon som sit­ter tryggt hem­ma i sin fåtölj och drar långt­gå­en­de slut­sat­ser om andra män­ni­skor base­rat på flyk­ti­ga data och begrän­sa­de per­spek­tiv.

Boas, över­ras­kad av de ove­ten­skap­li­ga anta­gan­de­na i soci­al­dar­wi­nis­men och teo­ri­er­na som domi­ne­ra­de sam­hälls­ve­ten­ska­pen, åter­vän­de till Darwins grun­dan­ta­gan­den och avfär­da­de idén att evo­lu­tio­nen sked­de på en lin­jär deter­mi­nis­tisk ska­la. Boas tog till sig att Darwin inte såg de oli­ka raser­na han under­sök­te på Galapagosöarna, som om att den ena var över­läg­sen den andre, utan att deras oli­ka evo­lu­tio­nä­ra ten­den­ser var uni­ka och kon­text­bund­na.

1887, när Boas var tju­go­nio år gam­mal, emi­gre­ran­de han till USA.

Han var över­ty­gad om att den natur­ve­ten­skap­li­ga meto­den kun­de appli­ce­ras för att stu­de­ra män­ni­skans sam­häl­le och kul­tur.

Han var även över­ty­gad om att den veten­skap­li­ga rasis­men hade fel och han var den första veten­skaps­man­nen som pub­li­ce­ra­de att vita och svar­ta är lik­vär­di­ga män­ni­skor.[1]

År 1912, efter att Boas hade sam­lat och stu­de­rat 13 000 sub­jekt, choc­ke­ra­de han veten­skaps­sam­häl­let genom att utma­na ras­bi­o­lo­gins tro på att skall­mät­ning sa något om indi­vi­dens egen­ska­per och att mät­ning­en bestäm­de män­ni­skans plats i sam­häl­let. Istället visa­de han att den mänsk­li­ga skal­len var plas­tisk och att dess utform­ning till stor grad berod­de på mil­jön indi­vi­den växt upp i. Idag vet vi själv­fal­let att gener­na spe­lar en stor roll i det här, men även mil­jö och slum­pen.

Boas käm­pa­de ihär­digt med att ifrå­ga­sät­ta ras­bi­o­lo­gins anta­gan­den om ’raser­nas’ sta­tis­ka egen­ska­per och foku­se­ra­de istäl­let på att bevi­sa att män­ni­skors utveck­ling till stor del berod­de på den mil­jö de anpas­sa­de sig till.

Boas metodologi – kulturrelativismen

Om det var Michel de Montaignes slut­sats att alla män­ni­skor döm­de and­ras kul­tu­rer efter den egna kul­tu­rens mått­stock, även kal­lat etno­cent­rism, så hade han fel. Boas gjor­de näm­li­gen det mot­sat­ta. Franz Boas är fadern till det som idag kal­las kul­turan­tro­po­lo­gi, vil­ket är den ame­ri­kanska ver­sio­nen av den brit­tis­ka soci­a­lan­tro­po­lo­gin (skill­na­der­na idag är obe­fint­li­ga).

Boas, inspi­re­rad av Darwin, ska­pa­de en meto­do­lo­gi som sök­te för­kla­ra män­ni­skan uti­från hens uni­ka mil­jö, även kal­lat kul­tur­re­la­ti­vism.

Boas gick mot ras­bi­o­lo­gins deter­mi­nis­tis­ka idéer om ’raser­nas’ lin­jä­ra utveck­ling och ansåg istäl­let att kul­tu­rer utveck­la­des uti­från deras egna sär­skil­da histo­ris­ka kon­text. Boas meto­do­lo­gi gick ut på att var­je kul­tur fun­ge­rar på sitt egna spe­ci­fi­ka sätt, och att seder och moral i andra kul­tu­rer enbart kan för­stås om de kon­tex­tu­a­li­se­ras inom den kul­tu­rens uni­ka histo­ris­ka utveck­ling. Men kul­tur­re­la­ti­vis­men var mer än en meto­do­lo­gi, det var ett nor­ma­tivt kon­cept som inne­bar att kul­tu­rel­la skill­na­der skul­le respek­te­ras och för­stås. Kulturrelativismen hand­la­de om att de för­do­mar som base­ra­des på den egna kul­tu­rens ide­a­li­se­ra­de prak­ti­ker, skul­le läg­gas åt sidan för att ge plats till en plu­ra­lis­tisk och lik­vär­dig värld. En värld där alla män­ni­skor har lika vär­de.

Kulturbegreppets använd­bar­het är starkt ifrå­ga­satt idag inom antro­po­lo­gin, och även andra disci­pli­ner. Vi vet idag att oli­ka folk­grup­per och indi­vi­der inte utveck­las i ett kul­tu­rellt vaku­um, utan att där oftast finns ett dyna­miskt sam­spel mel­lan oli­ka folk­grup­per.

Vem, eller vil­ka, som till­hör en viss kul­tur eller etni­ci­tet hand­lar om hur de själ­va iden­ti­fi­e­rar sig.

Kulturbegreppet häng­er dock kvar, mest för att det helt enkelt inte finns något bätt­re begrepp att byta ut det mot. Principerna som gäl­ler för kul­tur­re­la­ti­vism häng­er ock­så kvar, men begrep­pet miss­för­stås gång på gång i sam­hälls­de­bat­ten. Kulturrelativism, i sin all­ra enklas­te defi­ni­tion, bety­der helt enkelt att andra indi­vi­ders över­ty­gel­ser och prak­ti­ker enbart kan för­stås inom ramen för den indi­vi­dens kul­tur.

Kulturrelativism kan där­med beskri­vas som mot­sat­sen till etno­cent­rism. Även om kul­tu­rer inte kan ses som uni­ka, så måste ändå män­ni­skor för­stås uti­från deras egna dyna­miska kon­text. Allt annat vore ove­ten­skap­ligt och oetiskt ”armchair”-tyckande.

Begreppsförvirringen i den svenska samhällsdebatten

Michel de Montaigne sum­me­rar pro­ble­met som exi­ste­rar i sam­hälls­de­bat­ten idag, när kul­tur­re­la­ti­vism används som ett skällsord, i första mening­en i cita­tet ovan,”Det upp­rör mig inte alls att vi upp­märk­sam­mar det bar­ba­riskt fasans­ful­la i ett sådant hand­lings­sätt, där­e­mot upp­rör det mig myc­ket att vi med rät­ta för­dö­mer deras fel men är så blin­da för våra egna.”

När man pekar ut att även vår kul­tur har pro­blem, pro­blem som kan vara likar­ta­de eller vär­re än det som döms ut hos andra, trä­der gär­na begrep­pet kul­tur­re­la­ti­vism fram i debat­ten.

Vars bety­del­se, i den egen­ska­pen, i den använd­ning­en, istäl­let hand­lar om en idé om att pro­ble­met ’rela­ti­vi­se­ras’, att det för­mins­kas.

Det används för att avfär­da per­so­nen som pro­ble­ma­ti­se­rar den egna kul­tu­ren. Det är helt enkelt (oftast inte) vad som sker, och det är helt enkelt inte vad kul­tur­re­la­ti­vism bety­der.

Ännu vär­re är när man för­kla­rar var­för vis­sa pro­blem upp­står, eller att pro­ble­met inte kan bedö­mas uti­från den egna kul­tu­rens mått­stoc­kar utan att det måste för­stås uti­från den ’andra’ grup­pens sär­skil­da kon­text, så avfär­das för­kla­ring­en med hän­vis­ning till just kul­tur­re­la­ti­vism. För att begrep­pet för­stås i sam­hälls­de­bat­ten som någon­ting nega­tivt och allti­ge­nom ont.

Det först­nämn­da exemp­let bely­ses väl av de Montaigne, vil­ket inne­bär att man intar en posi­tion där den egna kul­tu­rens seder och moral ide­a­li­se­ras. Man väg­rar se sig själv i spe­geln och inse att det man dömer ut även exi­ste­rar i den egna mil­jön (i oli­ka vari­a­tio­ner). Men vi är ofta blin­da för vår egna mil­jö.

Det andra exemp­let, som tan­ge­rar på att använ­das kor­rekt, kan inte ursäk­tas med hän­vis­ning till hem­mablind­het. Positionen som man tar då, med­ve­tet eller omed­ve­tet, är att den egna kul­tu­rens för­kla­rings­mo­del­ler anses vara uni­ver­sellt appli­cer­ba­ra och där­med ställs alla andra kul­tu­rer under den model­len. Man pla­ce­rar allt­så sig själv lite hög­re upp på den lin­jä­ra ska­lan. Den egna kul­tu­ren är ”civi­li­se­rad”, medan den ’andre’ är pri­mi­tiv, eller bar­ba­risk. Vilket defi­ni­tivt är en mora­liskt tvi­vel­ak­tig posi­tion att inta med den kun­ska­pen vi besit­ter idag.

Det blir extra pro­ble­ma­tiskt då den uni­ver­sel­la model­len för­blin­dar en för det fak­tum att andra grup­per inte är homo­ge­na på basis av pro­ble­met som lyfts fram.

Alltså att oli­ka kon­tex­ter inne­bär att pro­ble­met som finns hos en grupp, inte alls är ett pro­blem hos en annan grupp fastän de uttryc­ker likar­ta­de bete­en­den.

Slöjan som exempel

Slöjtvånget i Iran är ett bra exem­pel på det­ta. Slöjan får stå som sym­bol för vis­sa sta­ters för­tryck, sam­ti­digt som man mis­sar att väl­digt många ser slö­jan som en sym­bol för styr­ka och gud­fruk­tig­het.

Rätten att själv iden­ti­fi­e­ra sig med sina reli­giö­sa sym­bo­ler, klår rät­ten att stå utan­för des­sa män­ni­skors liv och för­dö­ma dem base­rat på and­ras fula tolk­ning­ar och för­tryck i skydd av ”reli­giö­sa” påbud.

Det finns ing­en mot­sätt­ning i att stöt­ta kvin­nor­na i Iran som käm­par mot dis­kri­mi­ne­ran­de lagar och sam­ti­digt se att deras kamp hand­lar om att själ­va få ha valet att bära eller inte bära slö­jan.

Det finns ing­en mot­sätt­ning i att se att heders­för­tryck kan ta sig uttryck i att vis­sa kvin­nor tving­as att bära slö­ja och att sam­ti­digt se att många andra helt enkelt bara tar sin reli­gi­on på all­var och där­med behö­ver offent­li­ga utrym­men, som bad­hus, som ock­så tar deras reli­gi­on på all­var.

Det finns ing­en mot­sätt­ning i att ha en seku­lärt styrd stat och sam­ti­digt ha en offent­lig­het som tar reli­gi­ons­fri­he­ten på all­var. Detta är vad demo­kra­ti hand­lar om.

Kulturrelativism handlar om förståelse

Kulturrelativism hand­lar om att för­stå, inte att ursäk­ta. Det kan vara svårt att skil­ja på de här två kon­cep­ten ibland. Det är för­mod­li­gen i den här skil­je­lin­jen myc­ket av för­vir­ring­en i sam­hälls­de­bat­ten upp­står.

Man kan med hjälp av kul­tur­re­la­ti­vis­men exem­pel­vis för­sö­ka för­stå var­för heder­s­våld upp­står i oli­ka kon­tex­ter och där­med söka lös­ning­ar som pas­sar i grup­per­na där pro­ble­men upp­stått.

Då kan man exem­pel­vis för­stå att heder­s­våld inte har med Islam att göra, utan att det hand­lar om väl­digt spe­ci­fi­ka typer av tra­di­tio­nel­la famil­jei­de­o­lo­gi­er som kan uttryc­kas i skydd av alla reli­gi­o­ner, men även utan­för det reli­giö­sa. När man väl för­står det här, så för­står man ock­så att det inte enbart finns en lös­ning på pro­ble­men, spe­ci­ellt inte en lös­ning som enbart rik­tar sig mot prak­ti­se­ran­de mus­li­mer eftersom man vet att det inte är Islam som är pro­ble­met.

Samtidigt, när man kli­ver ur sin egna kul­tu­rel­la mil­jö och blic­kar till­ba­ka med ett annat per­spek­tiv, så kan man även upp­täc­ka att likar­ta­de pro­blem finns hos den egna kul­tu­ren.

För vål­det som utövas finns i oli­ka vari­a­tio­ner i många sam­häl­len, även vår egen. Men man ser inte det för etno­cent­ris­men gör en hem­mablind och det botas enbart av att man intar ett annat per­spek­tiv. Man måste dock vara öppen för det, för annars går det inte.

Inget av det här hand­lar om att för­minska ett pro­blem, utan det hand­lar om att för­kla­ra och lösa pro­ble­men.

Det hand­lar om att lösa pro­ble­men utan att döma ut hela grup­per av män­ni­skor base­rat på ytli­ga data och grova gene­ra­li­se­ring­ar.

Kulturrelativism inne­bär inte att man ska blun­da för orätt­vi­sor i värl­den, utan att man måste för­stå pro­ble­men uti­från dess rät­ta per­spek­tiv.

Avslutningsvis

Vad Michel de Montaigne sa i sin essä år 1580, hål­ler än idag.

Att inte kli­va ut ur sitt etno­cent­ris­ka per­spek­tiv hand­lar om att blun­da för orätt­vi­sor. Man blun­dar både för den egna kul­tu­rens orätt­vi­sor, och den orätt­vi­sa man själv repro­du­ce­rar genom att inte respek­te­ra den plu­ra­lism av  världs­bil­der som exi­ste­rar i värl­den.

När Franz Boas utveck­la­de kul­tur­re­la­ti­vis­men under tidigt 1900-tal, som ett sätt att söka säk­ra svar om omvärl­dens folk och ett sätt att se på omvärl­dens folk som lik­vär­di­ga. Så var det en oer­hört pro­gres­siv väg att gå i rela­tion till den trång­syn­ta vägen res­ten av sam­häl­let gick. Och vi vet ju vart den sist­nämn­da vägen led­de.

Jag ska avslu­ta med ett citat av antro­po­lo­gen Robert Borofsky, som jag anser fång­ar både mina och soci­a­lan­tro­po­lo­gins prin­ci­per. Den fång­ar även den väg jag anser vi behö­ver ta in i fram­ti­den. En väg som tyvärr ver­kar vara lika pro­gres­siv idag som på 1920-talet. En väg som behövs, så vi inte står kvar och stam­par i 1500-talet;

[…] in seek­ing to understand other people and how they dif­fer from us, ant­hro­po­lo­gists tend to focus on the­se people’s per­specti­ves, the­se people’s expe­ri­ences rat­her than framing (and valu­ing) them wit­hin the per­specti­ves of our own soci­e­ty.
This stan­ce toward dif­fe­rence is more than an intel­lectu­al cho­i­ce. It is a deeply ethi­cal, deeply moral com­mit­ment to appre­ci­a­ting others on their own terms.
Anthropology intends more than that other people’s dif­fe­rences should be tole­ra­ted. It emp­ha­si­zes that they should be valu­ed, under­stood, and appre­ci­a­ted wit­hin the con­texts in which they are lived. Anthropologists do not seek to res­ha­pe them in our own terms. 
– Robert Borofsky 2005[2]

 

En text av Fredric Morefors, ursprung­li­gen pub­li­ce­rad på hans blogg.

Omslagsbilden för det­ta inlägg är Books av Abhi Sharma licen­si­e­rad enligt CC BY 2.0

Referenser:

[1] Totems and teachers: key figu­res in the histo­ry of ant­hro­po­lo­gy, Sydel Silverman, Rowman Altamira, 2004 p 16

[2] Yanomami: The Fierce Controversy and What We Can Learn From It, Robert Borofsky, 2005

 

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).