Frå polisstat till rättsstat

Forskning och stat­li­ga utred­ning­ar visar på före­koms­ten av etnisk dis­kri­mi­ne­ring och auk­to­ri­tä­ra atti­ty­der gente­mot sva­ga grup­per, i den svenska rättsked­jan. Inte minst inom poli­sens verk­sam­het. Denna kun­skap är vik­tig för för­stå­el­sen av svensk kri­mi­nal­sta­tistik och hur rätts­vä­sen­det med­ver­kar i att för­stär­ka klasskill­na­der och etnisk seg­re­ge­ring. För att nå målet om en väl­fun­ge­ran­de rätts­stat, med reell jäm­lik­het inför lagen, är det vik­tigt att lyf­ta des­sa pro­blem och kom­ma till rät­ta med dem.

Vi pub­li­ce­rar där­för i dag ett debat­tin­lägg av Karim Jebari, fil. dr., som är dri­van­de bakom webb­plat­sen Politiskfilosofi​.com. Han beskri­ver kun­skaps­lä­get kring i des­sa frå­gor och ger ett antal för­slag på hur des­sa miss­för­hål­lan­den kan åtgär­das. Utöver de refe­ren­ser som åbe­ro­pas i den­na text rekom­men­de­rar vi läsa­ren att ta del av den stat­li­ga utred­ning­en SOU 2006:30 – Är rätt­vi­san rätt­vis? Tio per­spek­tiv på dis­kri­mi­ne­ring av etnis­ka och reli­giö­sa mino­ri­te­ter inom rätts­sy­ste­met. 

Polisstat vs Rättsstat

Begreppet polis­stat används för att beskri­va sam­häl­len där med­bor­ga­re lever i stän­dig fruk­tan för en makt­full­kom­lig, våld­sam och god­tyck­ligt utö­vad polis­makt som står över lagen. 

Medborgare i en polis­stat tor­te­ras, döms på grund­val av fram­tving­a­de erkän­nan­den, utsätts för kon­stan­ta och omo­ti­ve­ra­de polis­kon­trol­ler, intrång i sina hem, god­tyck­li­ga fri­hets­be­rö­van­den och för­ned­ran­de behand­ling.

Inget av det­ta stäm­mer för medel­klas­sen och “van­li­ga” män­ni­skor. Men för de med­bor­ga­re som av poli­sen beskrivs som “buset”, är polis­sta­ten en verk­lig­het. Dessa med­bor­ga­re är tig­ga­re, miss­bru­ka­re, psy­kiskt sju­ka, små­brotts­ling­ar eller unga män från syn­li­ga mino­ri­te­ter.

Den här skill­na­den mel­lan hur oli­ka med­bor­ga­re behand­las av den myn­dig­het som har våldsmo­no­pol är all­var­lig. En av rätts­sta­tens vik­ti­gas­te prin­ci­per är jäm­lik­het inför lagen. Den stat som inte lever upp till det­ta, kan inte i egent­lig mening kal­las för rätts­stat.

Diskrimineringen är ett faktum

Det är, för den som tagit sig tid att läsa den till­gäng­li­ga forsk­ning­en, inga nyhe­ter att det före­lig­ger på det här sät­tet. Men eftersom forsk­ning­en inte finns sam­lad, och ibland är skri­ven på svår­ge­nom­träng­lig byrå­kra­tisk pro­sa, så kan en kort genom­gång av de vik­ti­gas­te delar­na av den vara på sin plats.

Brottsförebyggande rådets rap­port (BRÅ 2008:4, PDF) om dis­kri­mi­ne­ring inom rätts­vä­sen­det har sam­man­ställt myc­ket av den senas­te forsk­ning­en om ras­dis­kri­mi­ne­ran­de atti­ty­der inom polis­myn­dig­he­ten. Det före­kom­mer med­vet­na och omed­vet­na ste­re­o­ty­pa före­ställ­ning­ar om syn­li­ga mino­ri­te­ters brotts­lig­het (s. 28). Dessa före­ställ­ning­ar leder ofta till att poli­sen fat­tar beslut i ären­den där syn­li­ga mino­ri­te­ter  är inblan­da­de utan att ta sig tid att sam­la ihop till­räck­lig infor­ma­tion för att göra en kor­rekt bedöm­ning av situ­a­tio­nen. Till exem­pel så före­kom­mer det att poli­sen som till­kal­lats till en brotts­plats behand­lar brottsof­fer till­hö­ran­de syn­li­ga mino­ri­te­ter som gär­nings­per­so­ner (s. 29).

Minoritetssvenskar blir ofta­re före­mål för polis­kon­trol­ler, även efter kor­ri­ge­ring för andra vari­abler, såsom inkomst, ålder och kön. Detta är ett resul­tat av impli­cit och ibland även expli­cit “raci­al pro­fi­ling” (ras­pro­fi­le­ring, red. anm.), allt­så att poli­sen aktivt använ­der etni­ci­tet eller hud­färg som ett sig­na­le­ment för brotts­ligt upp­såt. (s. 30) 

Det kan tilläg­gas att “raci­al pro­fi­ling” är extremt kon­tro­ver­si­ellt och för­bju­det i många län­der och i fle­ra del­sta­ter i USA. Att det öppet använts inom poli­sens arbe­te med den inre gräns­kon­trol­len (REVA exem­pel­vis) är där­för anmärk­nings­värt.

Diskriminering leder till skev kriminalstatistik

En effekt av att mino­ri­tets­svenskar kon­trol­le­ras ofta­re är att den even­tu­el­la brotts­lig­he­ten inom den här grup­pen ock­så upp­täcks ofta­re, vil­ket används av poli­sen för att för­sva­ra den här dis­kri­mi­ne­ran­de prak­ti­ken inför all­män­he­ten, nu senast när poli­sens regis­ter över romer avslö­ja­des.

Polis i fält har ett stort utrym­me att fat­ta beslut och göra pri­o­ri­te­ring­ar i vil­ka brott som ska rap­por­te­ras vida­re, något som används på ett dis­kri­mi­ne­ran­de sätt. När majo­ri­tets­svenskar begår brott ten­de­rar des­sa att ofta­re skri­vas av på plats, medan mino­ri­te­ters kri­mi­na­li­tet ofta­re anmäls för vida­re utred­ning (s. 30). Även det­ta för­vär­rar sta­tisti­ken till mino­ri­tets­svenskars nack­del, vil­ket för­stås spär på ste­re­o­ty­per­na.

Till exem­pel så visa­de en stu­die av våld­täkt­san­mäl­ning­ar att poli­sen är mer benä­gen att avfär­da mål­sä­gan­dens berät­tel­se utan att ens kal­la den miss­tänk­te för­ö­va­ren till för­hör när mål­sä­gan­de till­hör en syn­lig mino­ri­tet än när mål­sä­gan­de är majo­ri­tets­svensk. Om dess­utom den miss­tänk­te är majo­ri­tets­svensk, så är san­no­lik­he­ten ännu läg­re att den­ne kal­las till för­hör (s. 32).

Minoritetssvenskar häktas på lösare grunder

En annan stu­die visar att för sam­ma brott ris­ke­rar mino­ri­tets­svenskar att häk­tas i hög­re grad, häk­tas på lösa­re grun­der, och att de ris­ke­rar att sit­ta i häk­te under läng­re tid i vän­tan på rät­te­gång (s. 32). 

Detta är sär­skilt all­var­ligt med tan­ke på den hår­da kri­tik som rik­tats mot svenska häk­ten från Europarådet, män­ni­sko­rätts­or­ga­ni­sa­tio­nen Amnesty och FN. Dessa orga­ni­sa­tio­ner har under lång tid påpe­kat att den iso­le­ring som häk­ta­de utsätts för nume­ra anses vara en form av tor­tyr som kan ge lång­va­ri­ga och svå­ra psy­ko­lo­gis­ka ska­dor. Kritikerna har ock­så påpe­kat att de svenska häk­tes­för­hål­lan­de­na är så vid­ri­ga att det är san­no­likt att de tving­ar fram fals­ka erkän­nan­den.

Auktoritära attityder inom poliskåren

Utöver den sys­te­ma­tis­ka ras­dis­kri­mi­ne­ring­en och de inhu­ma­na vill­ko­ren i svenska häk­ten dras polis­myn­dig­he­ten med en auk­to­ri­tär och våld­sam kul­tur. Denna har beskri­vits i de många vitt­nesmål som finns om polis­bru­ta­li­tet, egen­mäk­tigt för­fa­ran­de och makt­full­kom­lig­het.

Men den­na kul­tur beskrivs ock­så mer ingå­en­de i en stu­die som beställ­des av Rikspolisstyrelsen 2009 för att under­sö­ka omfatt­ning­en av des­sa pro­blem (Westin, 2009, PDF).

Studien beskri­ver en sex­is­tisk och homo­fob atti­tyd inom kåren och en för­akt­full atti­tyd till sva­ga grup­per i sam­häl­let. Den skild­rar ock­så hur många poli­ser fost­ras in i ett tan­ke­sätt där våld ses som den första och bäs­ta lös­ning­en på oli­ka pro­blem. Dessutom vitt­nar många poli­ser om den kick de upp­le­ver av att befin­na sig i ett mak­tö­ver­läge (s. 40). Rapporten beskri­ver ock­så hur poli­sens för­akt mot de sva­gas­te grup­per­na i sam­häl­let leder till att många ingri­pan­den blir onö­digt kon­fron­ta­ti­va, något som snabbt eska­le­rar till en kon­flikt­si­tu­a­tion. Detta gäl­ler sär­skilt de som poli­sen iden­ti­fi­e­rat som “icke-med­bor­ga­re”, som i poli­sjar­gong kal­las “buset” (s. 40).

Det har där­till varit känt sedan länge att poli­ser i vårt land kan begå brott mot med­bor­ga­re i stort sett ostraf­fa­de.

På grund av en bristan­de själv­stän­dig­het för de delar av poli­sen som utre­der andra poli­sers brott och ett starkt grupp­tryck att begå mened till poliskol­le­gors för­svar råder det i prak­ti­ken långt­gå­en­de straff­ri­het för poli­ser. Detta har dels skild­rats i en rap­port från Europarådets anti­tor­tyr­kom­mi­té, och i en offent­lig utred­ning som beställ­des av Justitiedepartementet för några år sedan (SOU 2007:5, s. 138).

Vad kan vi göra?

Vad bör göras? En sam­lad rap­port som tar ett hel­hets­grepp om des­sa pro­blem vore för­stås önsk­värt. Viktigt är då att den utförs av exter­na utre­da­re.

Det pågår sedan fle­ra år till­ba­ka vär­de­grunds­pro­jekt i många regi­o­ner, men i lju­set av den senas­te tidens avslö­jan­den och den efter­föl­jan­de debat­ten finns det goda skäl att anse att vär­de­grunds­ar­be­tet inte är till­räck­ligt effek­tivt.

Det finns ock­så en fara i att skyl­la pro­ble­men på några enskil­da indi­vi­der. All forsk­ning pekar sna­ra­re mot hypo­te­sen att det hand­lar om ett insti­tu­tio­nellt pro­blem. Det är inte så att alla poli­ser är rasis­ter eller oför­mögna att han­te­ra det ansvar som våldsmo­no­pol inne­bär. Men den kul­tur, de struk­tu­rer och den led­ning som idag präg­lar poli­sen är så rut­ten att den bara kan för­änd­ras genom en radi­kal reform­pro­cess.

Förslag på åtgärder

  • Lägg ned Polishögskolan. Det är redan i Polishögskolan som de vär­de­ring­ar som präg­lar kåren for­mas. Detta sker både genom att prak­ti­ker, nor­mer och atti­ty­der direkt för­med­las till ele­ver­na av poli­ser, och genom att de poli­ser som inte är mot­tag­li­ga för des­sa vär­de­ring­ar sål­las bort. Polishögskolan är en märk­lig hybrid av yrkes­ut­bild­ning och hög­sko­la. Men dagens sam­häl­le krä­ver poli­ser som har en betyd­ligt mer aka­de­misk pro­fil än de som dras till Polishögskolan. Poliser behö­ver i stör­re utsträck­ning än idag ha kom­pe­tens inom psy­ko­lo­gi, soci­o­lo­gi, vård­ve­ten­skap och juri­dik. Därför bör polis­ut­bild­ning­en bestå av en kan­di­dat inom något av des­sa ämnen med en tvåå­rig påbygg­nads­ut­bild­ning som rim­li­gen kan ges vid några av våra hög­sko­lor och uni­ver­si­tet. Det har före­sla­gits att polis­un­der­vis­ning­en skul­le kun­na ges vid Södertörns hög­sko­la, ett för­slag som vore utmärkt, inte minst genom att det skul­le kun­na bidra till att öka den etnis­ka mång­fal­den inom kåren.
  • De som är che­fer inom polis­myn­dig­he­ten idag är de poli­ser som har fost­rats i kåran­dan. DN:s avslö­jan­de och polis­che­fer­nas tota­la brist på för­stå­el­se visar på hur sto­ra pro­ble­men är, även på chefs­ni­vå. Polisens ovil­ja att kart­läg­ga det omfat­tan­de pedo­fil­nät­verk som hade bil­dats kring polis­che­fen Göran Gillberg, som sål­de barn till ett stort antal män i sin bekant­skap, visar ock­så hur långt vär­de­grunds­ar­be­tet har att gå. Det är där­för vik­tigt att en extern myn­dig­het med utre­da­re från andra myn­dig­he­ter än poli­sen upp­rät­tas för att granska polis­led­ning­en. Det är vik­tigt att ge den­na myn­dig­het långt­gå­en­de befo­gen­he­ter, till exem­pel en rätt att begä­ra ut samt­li­ga hand­ling­ar från poli­sens inter­na arbe­te, och att kal­la enskil­da poli­ser till för­hör under ed. Det är ock­så vik­tigt att en poli­cy av noll­to­le­ras för makt­miss­bruk eta­ble­ras inom kåren, och där inte ens polis­che­fer ska vara undan­tag­na.
  • De lång­va­ri­ga kränk­ning­ar­na av med­bor­ga­res mänsk­li­ga rät­tig­he­ter måste tas på all­var för att åter­upp­rät­ta för­tro­en­det för poli­sen. En san­nings­kom­mis­sion bör inrät­tas, med upp­gift att utre­da samt­li­ga anmäl­ning­ar om tjäns­te­fel, över­våld och andra över­grepp som gjorts mot idag verk­sam­ma poli­ser de senas­te åren.
  • Häktningsförfarandet måste för­änd­ras i grun­den. Isolering av häk­ta­de får inte under några som helst omstän­dig­he­ter vara tillå­tet.
  • Samtidigt måste poli­s­yr­kets sta­tus höjas och poli­sens kom­pe­tens­pro­fil stär­kas. Poliser ska ha stör­re möj­lig­he­ter för vida­re­ut­bild­ning och hand­led­ning. Polisernas löner bör ock­så höjas.

Referenser:

Bengt Holmgren, Thomas Frisell, Bo Runeson, Psykisk häl­sa hos häk­ta­de med restrik­tio­ner, Projektnummer: 2007:1 Kriminalvården.

Charles Westin och Angela Nilsson, December 2009,  Attityd- och bemö­tan­de­pro­blem inom poli­sen, Rapport till Rikspolisstyrelsen.

Council of Europe. Report to the Swedish Government on the visit to Sweden car­ri­ed out by the European Committee for Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT). Strasbourg, 11 December 2009.

Peter Martens, David Shannon, Nina Törnqvist, Diskriminering i rätts­pro­ces­sen, Rapport: 2008:4, Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Report to the Swedish Government on the visit to Sweden car­ri­ed out by the European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) from 27 January to 5 February 2003

Summa sum­marum – en fri­ståen­de myn­dig­het för utred­ning av anmäl­ning­ar om brott av poli­ser och åkla­ga­re? SOU 2007:5, Justitiedepartementet, Internutredningsutredningen.

United Nations. Report on the visit of the subcom­mit­tee on pre­ven­tion of tor­tu­re and other cru­el, inhu­man or degra­ding tre­at­ment or punish­ment to Sweden. 2008.

 

 

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).