Frå polisstat till rättsstat

Forskning och statliga utredningar visar på förekomsten av etnisk diskriminering och auktoritära attityder gentemot svaga grupper, i den svenska rättskedjan. Inte minst inom polisens verksamhet. Denna kunskap är viktig för förståelsen av svensk kriminalstatistik och hur rättsväsendet medverkar i att förstärka klasskillnader och etnisk segregering. För att nå målet om en välfungerande rättsstat, med reell jämlikhet inför lagen, är det viktigt att lyfta dessa problem och komma till rätta med dem.

Vi publicerar därför i dag ett debattinlägg av Karim Jebari, fil. dr., som är drivande bakom webbplatsen Politiskfilosofi.com. Han beskriver kunskapsläget kring i dessa frågor och ger ett antal förslag på hur dessa missförhållanden kan åtgärdas. Utöver de referenser som åberopas i denna text rekommenderar vi läsaren att ta del av den statliga utredningen SOU 2006:30 – Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet. 

Polisstat vs Rättsstat

Begreppet polisstat används för att beskriva samhällen där medborgare lever i ständig fruktan för en maktfullkomlig, våldsam och godtyckligt utövad polismakt som står över lagen.

Medborgare i en polisstat torteras, döms på grundval av framtvingade erkännanden, utsätts för konstanta och omotiverade poliskontroller, intrång i sina hem, godtyckliga frihetsberövanden och förnedrande behandling.

Inget av detta stämmer för medelklassen och “vanliga” människor. Men för de medborgare som av polisen beskrivs som “buset”, är polisstaten en verklighet. Dessa medborgare är tiggare, missbrukare, psykiskt sjuka, småbrottslingar eller unga män från synliga minoriteter.

Den här skillnaden mellan hur olika medborgare behandlas av den myndighet som har våldsmonopol är allvarlig. En av rättsstatens viktigaste principer är jämlikhet inför lagen. Den stat som inte lever upp till detta, kan inte i egentlig mening kallas för rättsstat.

Diskrimineringen är ett faktum

Det är, för den som tagit sig tid att läsa den tillgängliga forskningen, inga nyheter att det föreligger på det här sättet. Men eftersom forskningen inte finns samlad, och ibland är skriven på svårgenomtränglig byråkratisk prosa, så kan en kort genomgång av de viktigaste delarna av den vara på sin plats.

Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4, PDF) om diskriminering inom rättsväsendet har sammanställt mycket av den senaste forskningen om rasdiskriminerande attityder inom polismyndigheten. Det förekommer medvetna och omedvetna stereotypa föreställningar om synliga minoriteters brottslighet (s. 28). Dessa föreställningar leder ofta till att polisen fattar beslut i ärenden där synliga minoriteter  är inblandade utan att ta sig tid att samla ihop tillräcklig information för att göra en korrekt bedömning av situationen. Till exempel så förekommer det att polisen som tillkallats till en brottsplats behandlar brottsoffer tillhörande synliga minoriteter som gärningspersoner (s. 29).

Minoritetssvenskar blir oftare föremål för poliskontroller, även efter korrigering för andra variabler, såsom inkomst, ålder och kön. Detta är ett resultat av implicit och ibland även explicit “racial profiling” (rasprofilering, red. anm.), alltså att polisen aktivt använder etnicitet eller hudfärg som ett signalement för brottsligt uppsåt. (s. 30)

Det kan tilläggas att “racial profiling” är extremt kontroversiellt och förbjudet i många länder och i flera delstater i USA. Att det öppet använts inom polisens arbete med den inre gränskontrollen (REVA exempelvis) är därför anmärkningsvärt.

Diskriminering leder till skev kriminalstatistik

En effekt av att minoritetssvenskar kontrolleras oftare är att den eventuella brottsligheten inom den här gruppen också upptäcks oftare, vilket används av polisen för att försvara den här diskriminerande praktiken inför allmänheten, nu senast när polisens register över romer avslöjades.

Polis i fält har ett stort utrymme att fatta beslut och göra prioriteringar i vilka brott som ska rapporteras vidare, något som används på ett diskriminerande sätt. När majoritetssvenskar begår brott tenderar dessa att oftare skrivas av på plats, medan minoriteters kriminalitet oftare anmäls för vidare utredning (s. 30). Även detta förvärrar statistiken till minoritetssvenskars nackdel, vilket förstås spär på stereotyperna.

Till exempel så visade en studie av våldtäktsanmälningar att polisen är mer benägen att avfärda målsägandens berättelse utan att ens kalla den misstänkte förövaren till förhör när målsägande tillhör en synlig minoritet än när målsägande är majoritetssvensk. Om dessutom den misstänkte är majoritetssvensk, så är sannolikheten ännu lägre att denne kallas till förhör (s. 32).

Minoritetssvenskar häktas på lösare grunder

En annan studie visar att för samma brott riskerar minoritetssvenskar att häktas i högre grad, häktas på lösare grunder, och att de riskerar att sitta i häkte under längre tid i väntan på rättegång (s. 32).

Detta är särskilt allvarligt med tanke på den hårda kritik som riktats mot svenska häkten från Europarådet, människorättsorganisationen Amnesty och FN. Dessa organisationer har under lång tid påpekat att den isolering som häktade utsätts för numera anses vara en form av tortyr som kan ge långvariga och svåra psykologiska skador. Kritikerna har också påpekat att de svenska häktesförhållandena är så vidriga att det är sannolikt att de tvingar fram falska erkännanden.

Auktoritära attityder inom poliskåren

Utöver den systematiska rasdiskrimineringen och de inhumana villkoren i svenska häkten dras polismyndigheten med en auktoritär och våldsam kultur. Denna har beskrivits i de många vittnesmål som finns om polisbrutalitet, egenmäktigt förfarande och maktfullkomlighet.

Men denna kultur beskrivs också mer ingående i en studie som beställdes av Rikspolisstyrelsen 2009 för att undersöka omfattningen av dessa problem (Westin, 2009, PDF).

Studien beskriver en sexistisk och homofob attityd inom kåren och en föraktfull attityd till svaga grupper i samhället. Den skildrar också hur många poliser fostras in i ett tankesätt där våld ses som den första och bästa lösningen på olika problem. Dessutom vittnar många poliser om den kick de upplever av att befinna sig i ett maktöverläge (s. 40). Rapporten beskriver också hur polisens förakt mot de svagaste grupperna i samhället leder till att många ingripanden blir onödigt konfrontativa, något som snabbt eskalerar till en konfliktsituation. Detta gäller särskilt de som polisen identifierat som “icke-medborgare”, som i polisjargong kallas “buset” (s. 40).

Det har därtill varit känt sedan länge att poliser i vårt land kan begå brott mot medborgare i stort sett ostraffade.

På grund av en bristande självständighet för de delar av polisen som utreder andra polisers brott och ett starkt grupptryck att begå mened till poliskollegors försvar råder det i praktiken långtgående straffrihet för poliser. Detta har dels skildrats i en rapport från Europarådets antitortyrkommité, och i en offentlig utredning som beställdes av Justitiedepartementet för några år sedan (SOU 2007:5, s. 138).

Vad kan vi göra?

Vad bör göras? En samlad rapport som tar ett helhetsgrepp om dessa problem vore förstås önskvärt. Viktigt är då att den utförs av externa utredare.

Det pågår sedan flera år tillbaka värdegrundsprojekt i många regioner, men i ljuset av den senaste tidens avslöjanden och den efterföljande debatten finns det goda skäl att anse att värdegrundsarbetet inte är tillräckligt effektivt.

Det finns också en fara i att skylla problemen på några enskilda individer. All forskning pekar snarare mot hypotesen att det handlar om ett institutionellt problem. Det är inte så att alla poliser är rasister eller oförmögna att hantera det ansvar som våldsmonopol innebär. Men den kultur, de strukturer och den ledning som idag präglar polisen är så rutten att den bara kan förändras genom en radikal reformprocess.

Förslag på åtgärder

  • Lägg ned Polishögskolan. Det är redan i Polishögskolan som de värderingar som präglar kåren formas. Detta sker både genom att praktiker, normer och attityder direkt förmedlas till eleverna av poliser, och genom att de poliser som inte är mottagliga för dessa värderingar sållas bort. Polishögskolan är en märklig hybrid av yrkesutbildning och högskola. Men dagens samhälle kräver poliser som har en betydligt mer akademisk profil än de som dras till Polishögskolan. Poliser behöver i större utsträckning än idag ha kompetens inom psykologi, sociologi, vårdvetenskap och juridik. Därför bör polisutbildningen bestå av en kandidat inom något av dessa ämnen med en tvåårig påbyggnadsutbildning som rimligen kan ges vid några av våra högskolor och universitet. Det har föreslagits att polisundervisningen skulle kunna ges vid Södertörns högskola, ett förslag som vore utmärkt, inte minst genom att det skulle kunna bidra till att öka den etniska mångfalden inom kåren.
  • De som är chefer inom polismyndigheten idag är de poliser som har fostrats i kårandan. DN:s avslöjande och polischefernas totala brist på förståelse visar på hur stora problemen är, även på chefsnivå. Polisens ovilja att kartlägga det omfattande pedofilnätverk som hade bildats kring polischefen Göran Gillberg, som sålde barn till ett stort antal män i sin bekantskap, visar också hur långt värdegrundsarbetet har att gå. Det är därför viktigt att en extern myndighet med utredare från andra myndigheter än polisen upprättas för att granska polisledningen. Det är viktigt att ge denna myndighet långtgående befogenheter, till exempel en rätt att begära ut samtliga handlingar från polisens interna arbete, och att kalla enskilda poliser till förhör under ed. Det är också viktigt att en policy av nolltoleras för maktmissbruk etableras inom kåren, och där inte ens polischefer ska vara undantagna.
  • De långvariga kränkningarna av medborgares mänskliga rättigheter måste tas på allvar för att återupprätta förtroendet för polisen. En sanningskommission bör inrättas, med uppgift att utreda samtliga anmälningar om tjänstefel, övervåld och andra övergrepp som gjorts mot idag verksamma poliser de senaste åren.
  • Häktningsförfarandet måste förändras i grunden. Isolering av häktade får inte under några som helst omständigheter vara tillåtet.
  • Samtidigt måste polisyrkets status höjas och polisens kompetensprofil stärkas. Poliser ska ha större möjligheter för vidareutbildning och handledning. Polisernas löner bör också höjas.

Referenser:

Bengt Holmgren, Thomas Frisell, Bo Runeson, Psykisk hälsa hos häktade med restriktioner, Projektnummer: 2007:1 Kriminalvården.

Charles Westin och Angela Nilsson, December 2009,  Attityd- och bemötandeproblem inom polisen, Rapport till Rikspolisstyrelsen.

Council of Europe. Report to the Swedish Government on the visit to Sweden carried out by the European Committee for Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT). Strasbourg, 11 December 2009.

Peter Martens, David Shannon, Nina Törnqvist, Diskriminering i rättsprocessen, Rapport: 2008:4, Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Report to the Swedish Government on the visit to Sweden carried out by the European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) from 27 January to 5 February 2003

Summa summarum – en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare? SOU 2007:5, Justitiedepartementet, Internutredningsutredningen.

United Nations. Report on the visit of the subcommittee on prevention of torture and other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment to Sweden. 2008.

 

 

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).