Hasse Aro och bristerna i hans nolltoleranspolicy

Här om dagen klickade jag mig in på SvtPlay för att titta på Opinion live och fastnade sedermera för avsnitt 6 som handlade om den senaste tidens skjutningar i Malmö.

En panel bestående av bland annat Hasse Aro hade bjudits in för att diskutera dessa och de förhandenvarande problem som Malmö haft med kriminalitet de senaste åren.

Det var i detta gytter av utbyten som jag sedan reagerade över något anmärkningsvärt. Hasse Aro hänvisade till ett arbetssätt som han beredvilligt ansåg kunde tillrättalägga Malmös problem.

Nolltoleranspolicyn

Aro hänvisade snarrådigt till New Yorks nolltoleranpolicy, ett slags brottspreventivt tillvägagångssätt som började tillämpas i början av nittonhundranittiotalet, och menade att svensk polis i syfte att minska grov brottslighet i städer som Malmö kunde klona densamma och på den vägen aggressivt råda bot på brott av seriösare karaktär.

Policyn som sådan bygger på uppfattningen att staten kan slå krokben på den grova kriminaliteten genom att s a s slå hårt mot samhällets marginalbrottslighet.

Tanken är alltså att lagföringar av det slaget fungerar prohibitivt mot övrig brottslighet.

Tjänstemannamässigt ansvar

Hasse Aro menade ytterligare att Sveriges polismyndighet kunde kopiera det tjänstemannamässiga ansvarssystem som New Yorks polischefer tvingades underkastas.

I praktiken innebar det att polisen gavs incitament att producera höga uppklaringstal. Polischefer som s a s inte levererade god statistik kunde alltså ställas till svars för detta och i värsta fall avskedas, också enligt Aro själv.

För att tala klarspråk, det här systemet är ett vågstycke av proportion och det öppnar naturligtvis upp för höftande med statistiskt underlag.

I vart fall ges allmänheten utrymme att vara på sin vakt, något New Yorks polis själva fått erfara i stor utsträckning.

Varför Aro har fel

Aro själv menar att utförandedelen av nolltoleranspolicyn klart och tydligt visat effekt på den grövre brottsligheten. Han drar slutsatsen att det är på grund av denna som de grova brottslingarna tappat projektyta varpå de opererar.

Aro drar alltså slutsatsen att minskningen av grov brottslighet måste vara kopplad till denna policy, men om det stämmer förklarar det inte orsaken till att även andra städer och också andra länder i väst under samma tidsperiod sett dalande brottsstatistik trots att dessa inte arbetat utifrån nolltoleranspolicyn.

Vad denna minskning beror på lämnar vi därhän i denna artikel, men vi kan konstatera att Aros nolltoleranspolicy saknar underlag, åtminstone för den slutsats Hasse Aro själv drar utifrån den.

Hasse Aro utelämnade även väsentlig data rörande den målgrupp som policyn kommit att markera emot, och denna består till övervägande del av minoriteter. Vi talar alltså om att uppemot nittio procent av de som drabbas av denna policy är latinamerikaner och svarta.

Uppemot 75% av USA:s sammantagna fängelsepopulation utgörs idag av personer som förverkar strafftid för annat än våldsbrott varav en oproportionell andel av dessa är fattiga minoritetsfångar.

Visserligen avtjänar inte alla dessa människor straff som en konsekvens av denna policy, men det speglar relationen som rättsväsendet har till sina minoriteter på olika håll.

Man kan exempelvis utläsa tydliga skillnader i strafftid och antal tillfällen när olika grupper döms till fängelse i USA.

Skillnaderna mellan majoritetsbefolkning och minoritet är astronomiskt stora. Svarta döms nämligen tio gånger oftare till fängelse än vita och påföljden är upp till tjugo gånger längre vid fängelsestraff.

Se det därför för va det är, Aro talar om extrainsatta jourdomstolar vars huvudsakliga klientel kommer utgöra samma typ av demografiska grupp, minoriteter som av en konsekvens indirekt rasprofileras för småbrott.

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).