Något om solidaritet

Sedan lite mer än ett år tillbaka är jag och min hustru bilburna. Under den här tiden har jag funnit att vägtrafiken är en bra modell för att förstå solidaritet och omsorg om det socialt gemensamma.

Efter att ha lärt mig grunderna i bilmanövrering i en hage hemma på gården följde ett par år senare en längre period där jag övningskörde mycket och långt med en av mina föräldrar. Så när körskolorna satte mig på att puttra gränder fram och tillbaka en timma i taget utan något som helst pedagogiskt innehåll blev följden att jag inte tog lappen förrän i trettioårsåldern (och körde lite olovligt i en bil registrerad på mig tills en polispatrull såg och råkade slå reg.-numret).

Ett antal år fram tills jag tog körkortet såg jag vägtrafiken från cyklistens perspektiv. Det är ganska speciellt jämfört med det perspektiv man får från kollektiv- och personbilstrafiken. Vägrenar är ofta väldigt dåligt skötta och det antas att de kan vara knöliga eller illa lappade utan att det stör någon av betydelse. Som cyklist behöver man ständigt välja mellan säkerhet och laglighet, exempelvis när cykelbanan är täckt med grus medan bilarnas körbanor inte är det och vägtrafikförordningen begär att man ska välja cykelbanan framför andra alternativ.

Cyklar är dessutom både för långsamma och för snabba. I stadstrafik håller man ofta med lätthet ett högre tempo i genomsnitt än vad personbils- och kollektivtrafiken kan göra. Det irriterar en hel del av dessa trafikanter, med tutningar eller utfall med fordonet som tydliga uttryck för detta, och det är heller inte helt ovanligt att personbilar anser sig ha ett absolut företräde framför cyklar, exempelvis inne i rondeller.

Man kan tala om ett slags konkret trafikmaktsordning, där cyklisten vanligen är lägst i rang.

Som cyklist försökte jag verkligen pressa min prestanda och uthållighet, som bäst tog jag mina tre pendlingsmil med en snittfart något över trettio km/h och framstod nog som ett fladdrande jehu väl inne i stan, medan jag som bilist istället framstår som en försiktig general när jag också som sådan håller mig till hastighetsbegränsningarna och använder riktningsvisare någotsånär disciplinerat.

Att mitt och min hustrus ekipage framstår som försiktigt säger något om den övriga personbilstrafikens karaktär. De flesta kör helt enkelt fortare och mer aggressivt än vad som är tillåtet, varför någon som nöjer sig med det tillåtna blir till ett irritationsmoment. Och det är inte bara den allmänna trafikrytmen som är nog så kriminell, jag ser ofta bilister som är så missnöjda med tempot (trots att det ligger tio-tjugo knyck över det tillåtna) att de gör omkörningar och rycker förbi enstaka bilar i kön i taget.

Ett stående skämt i vår bil är att dessa förare missade grundskolearitmetiken och inte klarar av att räkna på vad de hypotetiskt kan tjäna in i minuter på att ligga och pressa tempot. Att komma över trafikens genomsnittshastighet är svårt, särskilt om den är tät, och på en resa på några mil kan man klippa någon minut hit eller dit i bästa fall om det finns en del annan trafik på vägarna (men det räcker med ett tjurigt trafikljus för att lägga på den igen). Ändå ligger folk och pressar och gör omkörningar de inte gör några betydelsefulla tidsvinster på.

Vad säger det här oss? Finns kanske en koppling till vägbeläggningens erbarmliga skick?

Särskilt i och omkring Stockholm är trafikrytmen milt hysterisk och vi som förstår att det bästa är att ligga så nära trafikrytmens genomsnittshastighet som möjligt blir ständigt meddelade av andra bilister att vi är i vägen. Faktumet att avslappnad och välplanerad körning är att föredra verkar sakna makt över bilistsvenskens beteende, förstås med vissa undantag.

Slitaget på vägens beläggning är direkt avhängigt hur hårt man kör på den. Hastighetsbegränsningar är alltså ett sätt att reglera hur fort vägbanorna slits. Det här kan i stort sett varenda vuxen svensk inse, vilket betyder att de som ändå kör fortare än tillåtet väljer att slita mer på vägarna än vi andra gör. De kanske inte tänker på det så mycket, men det är en sak som man bör ha insett om man har körkort och därför är det också rimligt att betrakta dessa som ansvariga för vad de gör.

Vägarna är gemensam egendom. De är inte ‘statens’ eller ‘någon annans’, utan våra. Så när någon systematiskt kör för fort är det också så att den personen tar sig för att ta en större andel av våra gemensamma resurser än vad som är tillåtet. Det kan till och med vara en större andel, ett större slitage, än vad vi gemensamt har planerat för (via omvägen att vi väljer politiker som väljer tjänstepersoner som i sin tur gör det grovjobbet).

Eftersom huvudregeln är att köra för fort och hålla koll på var det finns massövervakning i form av fartkameror är också huvudregeln i personbilstrafiken att man ska vara kriminell. Livsstilskriminell, om man så vill, eller kanske rentav gängkriminell eftersom situationen uppstår av att merparten av de aktuella trafikanterna i något slags tyst samförstånd roffar åt sig av gemensamma resurser.

Som en konsekvens av det är den som i personbilstrafiken nöjer sig med de lagstiftningsvägen fördelade resurserna en avvikare, en slags solidarisk rebell som slår ett slag för ett alternativ till rofferi och självupptagenhet. För det är ytterst otroligt att det är av omtanke om gemensam egendom som fortkörandet sker, mer sannolikt handlar det om lönearbetets krav och samhällsklimatet, där ju konkurrens är den ständiga och påbjudna umgängesformen.

För ett gäng år sedan bilade jag tillsammans med en förälder genom Östeuropa. Mellan Gdansk och Warszawa förvånades jag av att vägarna var spåriga och dana, underhållet var uppenbarligen väldigt eftersatt i förhållande till den omfattande tunga trafik som rullade på dem. Fram tills förra våren uppfattade jag det som att Sverige låg bättre till på det här området, men nu vet jag bättre.

Asfaltsbeläggning som är såpass spårig att man behöver planera efter det när man ska byta körfält eller anpassa sig var man ligger på körbanan för att slippa ryckig kurvtagning och liknande är tydligen vanligt också här. Min uppfattning är att det är trafikfarligt. Inte så illa som tjock dimma, blankis eller djupmodd, men knappast obetydligt trafikfarligt. Det handlar därtill om trafikfara som är större för de som inte har råd med stora, nytillverkade personbilar med extra allt, i sin tur sådana bilar som verkar särskilt benägna att rulla för fort och sakna förare med riktningsvisardisciplin (men det är min helt ovetenskapliga gissning).

Förutom att man bidrar till en allmän höjning av trafiktempot när man kör för fort ger också den större förslitningen på däck och vägens beläggning oss sämre luft och mer av skadligt vägdamm. Luften blir helt enkelt sämre av högre hastighet, och som bekant dör folk redan i förtid av att vi tillåter fordon med den här bieffekten.

Det systematiska fortkörandet är såväl kriminellt som dödande. Ändå är det ingen större politisk debatt om det. Personbilstrafiken dödar och skadar förmodligen långt fler än gängvåldet. Lägger vi till att de som ligger och pressar tempot med all sannolikhet underhåller så kallad stress och därmed förkortar sina egna liv blir bilden ytterligare något mörkare, och etter värre av att det kan finnas barn i bilen som kanske inte ens förstår att de är inblandade i en kriminell vandel.

Inför sådana här situationer brukar politikens svar vara att polisväsendet behöver mer resurser och straffa fler. Med tanke på vilket liv det blir när poliser exempelvis bötfäller för smutsiga registreringsskyltar eller vilken energi som läggs ned på att ta fram tekniska hjälpmedel för att kunna köra för fort och komma undan med det (radarvarnare, GPS-mjukvara som varnar för kameror, SMS-tjänster som rapporterar om kontroller, och så vidare.) kan vi konstatera att befintlig lagstiftning och dess tillämpning inte uppfattas som legitim av folk i allmänhet.

Om polisens verksamhet uppfattas som illegitim är dess brottspreventiva verkan förmodligen också mycket låg. Det är därför troligt att problemet är av en annan karaktär än att det kan lösas med mer övervakning, fler poliser och ökad repression. Min och min hustrus hypotes är att det är förhållandena i lönearbetet och samhället i övrigt som är boven, dessa ‘sfärer’ dominerar helt enkelt över lagen när det gäller att forma bilisters trafikbeteenden. Eventuellt är det ett symtom på att politiken tappat i betydelse i förhållande till näringsliv och masskulturen, och kanske rentav är helt underkastad dessa idag.

Resultatet är, menar vi, ett samhälle som är osolidariskt. Det får oss inte att värna gemensam egendom som sådan utan ger oss istället en känsla av att vara viktigare än andra och mer berättigade att roffa åt oss av de gemensamma resurserna.

En början på en lösning kan vara att vi som använder personbilar och menar oss stå för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet också vågar bryta trafikmönster och nöja oss med vad vi genom lagstiftaren kommit överens om. Hedra samhällskontraktet eller något i den stilen, för att parafrasera de liberalistiska ledarsidornas uttryckssätt. Göra motstånd genom att följa den offentliga normgivningen istället för att bryta mot den.

Föregå med gott exempel istället för att kräva att någon annan ska fixa problemet åt oss, helt enkelt. Kanske är det solidaritetsetikens kärna?

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).