Något om solidaritet

Sedan lite mer än ett år till­ba­ka är jag och min hust­ru bil­bur­na. Under den här tiden har jag fun­nit att väg­tra­fi­ken är en bra modell för att för­stå soli­da­ri­tet och omsorg om det soci­alt gemen­sam­ma.

Efter att ha lärt mig grun­der­na i bil­ma­növre­ring i en hage hem­ma på går­den följ­de ett par år sena­re en läng­re peri­od där jag övnings­kör­de myc­ket och långt med en av mina för­äld­rar. Så när kör­sko­lor­na sat­te mig på att puttra grän­der fram och till­ba­ka en tim­ma i taget utan något som helst peda­go­giskt inne­håll blev följ­den att jag inte tog lap­pen för­rän i tret­tio­års­ål­dern (och kör­de lite olov­ligt i en bil regi­stre­rad på mig tills en polis­pa­trull såg och råka­de slå reg.-numret).

Ett antal år fram tills jag tog kör­kor­tet såg jag väg­tra­fi­ken från cyklis­tens per­spek­tiv. Det är ganska spe­ci­ellt jäm­fört med det per­spek­tiv man får från kol­lek­tiv- och per­son­bils­tra­fi­ken. Vägrenar är ofta väl­digt dåligt sköt­ta och det antas att de kan vara knö­li­ga eller illa lap­pa­de utan att det stör någon av bety­del­se. Som cyklist behö­ver man stän­digt väl­ja mel­lan säker­het och lag­lig­het, exem­pel­vis när cykel­ba­nan är täckt med grus medan bilar­nas kör­ba­nor inte är det och väg­tra­fik­för­ord­ning­en begär att man ska väl­ja cykel­ba­nan fram­för andra alter­na­tiv.

Cyklar är dess­utom både för lång­sam­ma och för snab­ba. I stads­tra­fik hål­ler man ofta med lätt­het ett hög­re tem­po i genom­snitt än vad per­son­bils- och kol­lek­tiv­tra­fi­ken kan göra. Det irri­te­rar en hel del av des­sa tra­fi­kan­ter, med tut­ning­ar eller utfall med for­do­net som tyd­li­ga uttryck för det­ta, och det är hel­ler inte helt ovan­ligt att per­son­bi­lar anser sig ha ett abso­lut före­trä­de fram­för cyklar, exem­pel­vis inne i ron­del­ler.

Man kan tala om ett slags kon­kret tra­fik­makts­ord­ning, där cyklis­ten van­li­gen är lägst i rang.

Som cyklist för­sök­te jag verk­li­gen pressa min pre­stan­da och uthål­lig­het, som bäst tog jag mina tre pend­lings­mil med en snitt­fart något över tret­tio km/​h och fram­stod nog som ett fladd­ran­de jehu väl inne i stan, medan jag som bilist istäl­let fram­står som en för­sik­tig gene­ral när jag ock­så som sådan hål­ler mig till has­tig­hets­be­gräns­ning­ar­na och använ­der rikt­nings­vi­sa­re något­sånär disci­pli­ne­rat.

Att mitt och min hust­rus eki­pa­ge fram­står som för­sik­tigt säger något om den övri­ga per­son­bils­tra­fi­kens karak­tär. De flesta kör helt enkelt for­ta­re och mer aggres­sivt än vad som är tillå­tet, var­för någon som nöjer sig med det tillåt­na blir till ett irri­ta­tions­mo­ment. Och det är inte bara den all­män­na tra­fikryt­men som är nog så kri­mi­nell, jag ser ofta bilis­ter som är så miss­nöj­da med tem­pot (trots att det lig­ger tio-tju­go knyck över det tillåt­na) att de gör omkör­ning­ar och ryc­ker för­bi ensta­ka bilar i kön i taget.

Ett stå­en­de skämt i vår bil är att des­sa föra­re mis­sa­de grund­sko­le­a­rit­me­ti­ken och inte kla­rar av att räk­na på vad de hypo­te­tiskt kan tjä­na in i minu­ter på att lig­ga och pressa tem­pot. Att kom­ma över tra­fi­kens genom­snitts­has­tig­het är svårt, sär­skilt om den är tät, och på en resa på några mil kan man klip­pa någon minut hit eller dit i bäs­ta fall om det finns en del annan tra­fik på vägar­na (men det räc­ker med ett tju­rigt tra­fik­ljus för att läg­ga på den igen). Ändå lig­ger folk och pressar och gör omkör­ning­ar de inte gör några bety­del­se­ful­la tids­vins­ter på.

Vad säger det här oss? Finns kanske en kopp­ling till väg­be­lägg­ning­ens erbarm­li­ga skick?

Särskilt i och omkring Stockholm är tra­fikryt­men milt hyste­risk och vi som för­står att det bäs­ta är att lig­ga så nära tra­fikryt­mens genom­snitts­has­tig­het som möj­ligt blir stän­digt med­de­la­de av andra bilis­ter att vi är i vägen. Faktumet att avslapp­nad och väl­pla­ne­rad kör­ning är att före­dra ver­kar sak­na makt över bilist­svens­kens bete­en­de, för­stås med vis­sa undan­tag.

Slitaget på vägens belägg­ning är direkt avhäng­igt hur hårt man kör på den. Hastighetsbegränsningar är allt­så ett sätt att regle­ra hur fort väg­ba­nor­na slits. Det här kan i stort sett varen­da vux­en svensk inse, vil­ket bety­der att de som ändå kör for­ta­re än tillå­tet väl­jer att sli­ta mer på vägar­na än vi andra gör. De kanske inte tän­ker på det så myc­ket, men det är en sak som man bör ha insett om man har kör­kort och där­för är det ock­så rim­ligt att betrak­ta des­sa som ansva­ri­ga för vad de gör.

Vägarna är gemen­sam egen­dom. De är inte ‘sta­tens’ eller ‘någon annans’, utan våra. Så när någon sys­te­ma­tiskt kör för fort är det ock­så så att den per­so­nen tar sig för att ta en stör­re andel av våra gemen­sam­ma resur­ser än vad som är tillå­tet. Det kan till och med vara en stör­re andel, ett stör­re sli­ta­ge, än vad vi gemen­samt har pla­ne­rat för (via omvä­gen att vi väl­jer poli­ti­ker som väl­jer tjäns­te­per­so­ner som i sin tur gör det grov­job­bet).

Eftersom huvud­re­geln är att köra för fort och hål­la koll på var det finns mas­sö­ver­vak­ning i form av fart­ka­me­ror är ock­så huvud­re­geln i per­son­bils­tra­fi­ken att man ska vara kri­mi­nell. Livsstilskriminell, om man så vill, eller kanske rentav gäng­kri­mi­nell eftersom situ­a­tio­nen upp­står av att mer­par­ten av de aktu­el­la tra­fi­kan­ter­na i något slags tyst sam­för­stånd rof­far åt sig av gemen­sam­ma resur­ser.

Som en kon­se­kvens av det är den som i per­son­bils­tra­fi­ken nöjer sig med de lag­stift­nings­vä­gen för­de­la­de resur­ser­na en avvi­ka­re, en slags soli­da­risk rebell som slår ett slag för ett alter­na­tiv till rof­fe­ri och själv­upp­ta­gen­het. För det är ytterst otro­ligt att det är av omtan­ke om gemen­sam egen­dom som fort­kö­ran­det sker, mer san­no­likt hand­lar det om löne­ar­be­tets krav och sam­hälls­kli­ma­tet, där ju kon­kur­rens är den stän­di­ga och påbjud­na umgäng­es­for­men.

För ett gäng år sedan bila­de jag till­sam­mans med en för­äl­der genom Östeuropa. Mellan Gdansk och Warszawa för­vå­na­des jag av att vägar­na var spå­ri­ga och dana, under­hål­let var uppen­bar­li­gen väl­digt efter­satt i för­hål­lan­de till den omfat­tan­de tunga tra­fik som rul­la­de på dem. Fram tills för­ra våren upp­fat­ta­de jag det som att Sverige låg bätt­re till på det här områ­det, men nu vet jag bätt­re.

Asfaltsbeläggning som är såpass spå­rig att man behö­ver pla­ne­ra efter det när man ska byta kör­fält eller anpas­sa sig var man lig­ger på kör­ba­nan för att slip­pa ryc­kig kurv­tag­ning och lik­nan­de är tyd­li­gen van­ligt ock­så här. Min upp­fatt­ning är att det är tra­fik­far­ligt. Inte så illa som tjock dim­ma, blan­kis eller djup­modd, men knap­past obe­tyd­ligt tra­fik­far­ligt. Det hand­lar där­till om tra­fik­fa­ra som är stör­re för de som inte har råd med sto­ra, nytill­ver­ka­de per­son­bi­lar med extra allt, i sin tur såda­na bilar som ver­kar sär­skilt benäg­na att rul­la för fort och sak­na föra­re med rikt­nings­vi­sar­di­sci­plin (men det är min helt ove­ten­skap­li­ga giss­ning).

Förutom att man bidrar till en all­män höj­ning av tra­fik­tem­pot när man kör för fort ger ock­så den stör­re för­slit­ning­en på däck och vägens belägg­ning oss säm­re luft och mer av skad­ligt väg­damm. Luften blir helt enkelt säm­re av hög­re has­tig­het, och som bekant dör folk redan i för­tid av att vi tillå­ter for­don med den här bief­fek­ten.

Det sys­te­ma­tis­ka fort­kö­ran­det är såväl kri­mi­nellt som dödan­de. Ändå är det ing­en stör­re poli­tisk debatt om det. Personbilstrafiken dödar och ska­dar för­mod­li­gen långt fler än gäng­vål­det. Lägger vi till att de som lig­ger och pressar tem­pot med all san­no­lik­het under­hål­ler så kal­lad stress och där­med för­kor­tar sina egna liv blir bil­den ytter­li­ga­re något mör­ka­re, och etter vär­re av att det kan fin­nas barn i bilen som kanske inte ens för­står att de är inblan­da­de i en kri­mi­nell van­del.

Inför såda­na här situ­a­tio­ner bru­kar poli­ti­kens svar vara att polis­vä­sen­det behö­ver mer resur­ser och straf­fa fler. Med tan­ke på vil­ket liv det blir när poli­ser exem­pel­vis böt­fäl­ler för smut­si­ga regi­stre­rings­skyl­tar eller vil­ken ener­gi som läggs ned på att ta fram tek­nis­ka hjälp­me­del för att kun­na köra för fort och kom­ma undan med det (radar­var­na­re, GPS-mjuk­va­ra som var­nar för kame­ror, SMS-tjäns­ter som rap­por­te­rar om kon­trol­ler, och så vida­re.) kan vi kon­sta­te­ra att befint­lig lag­stift­ning och dess tillämp­ning inte upp­fat­tas som legi­tim av folk i all­män­het.

Om poli­sens verk­sam­het upp­fat­tas som ille­gi­tim är dess brottspre­ven­ti­va ver­kan för­mod­li­gen ock­så myc­ket låg. Det är där­för tro­ligt att pro­ble­met är av en annan karak­tär än att det kan lösas med mer över­vak­ning, fler poli­ser och ökad repres­sion. Min och min hust­rus hypo­tes är att det är för­hål­lan­de­na i löne­ar­be­tet och sam­häl­let i övrigt som är boven, des­sa ‘sfä­rer’ domi­ne­rar helt enkelt över lagen när det gäl­ler att for­ma bilis­ters tra­fik­be­te­en­den. Eventuellt är det ett sym­tom på att poli­ti­ken tap­pat i bety­del­se i för­hål­lan­de till närings­liv och masskul­tu­ren, och kanske rentav är helt under­kas­tad des­sa idag.

Resultatet är, menar vi, ett sam­häl­le som är oso­li­da­riskt. Det får oss inte att vär­na gemen­sam egen­dom som sådan utan ger oss istäl­let en käns­la av att vara vik­ti­ga­re än andra och mer berät­ti­ga­de att rof­fa åt oss av de gemen­sam­ma resur­ser­na.

En bör­jan på en lös­ning kan vara att vi som använ­der per­son­bi­lar och menar oss stå för vär­den som fri­het, jäm­lik­het och soli­da­ri­tet ock­så vågar bry­ta tra­fik­möns­ter och nöja oss med vad vi genom lag­stif­ta­ren kom­mit över­ens om. Hedra sam­hälls­kon­trak­tet eller något i den sti­len, för att para­fra­se­ra de libe­ra­lis­tis­ka ledar­si­dor­nas uttrycks­sätt. Göra mot­stånd genom att föl­ja den offent­li­ga norm­giv­ning­en istäl­let för att bry­ta mot den.

Föregå med gott exem­pel istäl­let för att krä­va att någon annan ska fixa pro­ble­met åt oss, helt enkelt. Kanske är det soli­da­ri­tet­s­e­ti­kens kär­na?

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).