Docent: Norell med fleras ”förstudie” skulle inte godkännas som studentuppsats

Detta är ett exklusivt gästinlägg för Ledarsidan.nu av Andreas Önnerfors, docent i idé- & lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. 

Det finns en tanke som inte släpper. Hur är det möjligt att tre i olika grad vetenskapligt meriterade forskare skriver en rapport om ett potentiellt hot mot det svenska samhället utan att denna rapport uppfyller basala krav som källkritik, konsistent resonemang eller de enklaste formaliakrav?

Även en förstudie måste hålla vissa mått

Debatten kring MSB-rapporten om Muslimska Brödraskapet i Sverige har kretsat kring ett bedrägligt argument, att rapporten inte skulle vara vetenskaplig och att det skulle finnas lägre krav på vetenskaplighet i en förstudie än i ett vetenskapligt projekt. Detta skulle ursäkta bristerna och låta oss förstå varför en docent, en disputerad doktor och en filosofie kandidat levererar ett underlag som aldrig skulle bli godkänt vid ett svenskt universitet.

Argumentet är försåtligt. Jag tror att ingen beslutsfattare i Sverige, varken i näringsliv, säkerhetssektor, anslagsförvaltare eller examinator skulle gå med på det. Varför skulle det gälla lägre krav på hållbara resonemang, källkritik och formalia när ett potentiellt forskningsområde kartläggs? Tänk på produktutveckling, riskbedömningar, strategiska framtidsstudier. Vill svenska beslutsfattare låta sig förledas att satsa pengar, fatta policybeslut eller avsätta utvecklingsmedel? Jag måste erkänna att jag vet för lite om dessa områden men föreställer mig att det är helt absurt att tänka sig att svenska styrelser och ledningar på både strategisk och operativ nivå är intresserade av beslutsunderlag som skall få dem att agera om dessa underlag är dåligt underbyggda respektive bygger på felaktiga utgångspunkter.

Förstudien uppfyller inte basala krav

Istället skall jag prata om det jag är expert på själv, arbete med och bedömning av vetenskaplig prestation i forskning och undervisning.

Under det senaste decenniet har en allt större grad av forskningsmedel fördelats i ett intrikat system av konkurrensutsatt anslagsfördelning. Detta har medfört en omfattande verksamhet i form av ansökningsskrivande och –bedömning inom den svenska (och internationella) vetenskapsvärlden.

Chanserna att få bidrag till forskning är i regel mycket låga, det är så många som söker att beviljandegraden ibland ligger på mellan 1-10%. Av detta följer att kraven för att skriva ansökningar är mycket höga. De som är insatta i granskningsprocessen säger att avgöranden ibland endast fälls på premissen om projektet lyckas locka till intresse genom sin rubrik och sin sammanfattning på kanske 300 ord. I särskilda workshops blir svenska forskare drillade i ansökningsprosans vinnande retorik.

Ansökningarna är inte färdig forskning, de kan betraktas som förstudier i den bemärkelsen att de skall utpeka potential för framtida forskningsinsatser. De skall ge svar på en hel rad kriterier som visar om projektet är originellt, genomförbart, konsistent, om forskarens lämplighet, etiska överväganden m m. Den som vill fördjupa sig i utvärderingskriterierna kan läsa på de stora anslagsgivarnas hemsidor.

Jag hävdar att MSB-rapporten aldrig skulle ha kunnat passera någon av de stora anslagsgivarnas beredningsgrupper. Därför fallerar den syftet som en förstudie bör ha, nämligen att övertyga om ett forskningsområdets framtida potential.

Ibland vilar ansökningar på pilotstudier, kanske tidigare forskning som en av ansökarna har publicerat. Här kommer vi in på nästa fält som under det senast decenniet har stramats upp väsentligt: vetenskapliga publikationer. Inom akademin och även inom humaniora och samhällsvetenskap rankas vetenskapliga artiklar publicerade på engelska i internationella tidskrifter på renommerade förlag i ett så kallat ”double-blind-peer-review”-förfarande högst. Det betyder att artikeln granskas av två oberoende granskare innan den antas. Även här är kraven på kvalité extremt strikta. Beslut fattas ofta på grunderna huruvida en artikel har en övertygande abstract som i ett par hundra ord förmår berätta vad kärnan i den presenterade forskningen är, på vilka grunder den vilar, vad den avgränsar sig från, vad som är nytt i den o s v. Många misslyckas med att publicera. Ofta skickas artiklarna tillbaka för digra omarbetningar. Tidskrifter som refuserar mera rankas högre. Så obegripligt det än är, så har dessa kvalitetskrav medfört en uppstramning (och i viss mån likriktning) av det vetenskapliga resonemanget.

Jag hävdar bestämt att ingen vetenskaplig tidskrift någonsin skulle publicera MSB-rapporten då den visar en påfallande brist på vetenskapligt resonemang från början till slut. Som granskare hade jag endast genom en summarisk läsning kunnat komma fram till att refusera den. Den hade aldrig passerat vetenskaplig kvalitetskontroll och detta inte p g a ämnesvalet.

Förstudien skulle inte ens få godkänt i en studentuppsats

Men om nu MSB-rapporten inte kan fungera som beslutsunderlag i en forskningsmiljö och inte publiceras i en vetenskaplig tidskrift, hur skulle den stå sig som en studentuppsats?

Det snabba svaret är: den skulle få underkänt.

Svenska studenter i de allra flesta ämnen skriver senast från och med tredje terminen en forskningsplan för ett större vetenskapligt arbete. Denna plan är ett slags förstudie i vilken man kartlägger sitt ämnesområde och sin frågeställning, ofta t e x med hjälp av en så kallad litteraturstudie (literature review) där man går igenom t e x de tio viktigaste publikationerna i ämnet. Man skall också resonera kring projektets metod och teoretiska utgångspunkter.

Metod handlar kort om att berätta hur resultaten skall vaskas fram, t e x genom intervjuer, genom läsning av källor, genom observationer etc. Även om metoden såklart är kopplad till problemformuleringens teoretiska utgångspunkter skall i ett separat avsnitt ofta teorierna behandlas.

Teorier är antaganden så som att exempelvis vår världsbild styrs av språkliga överenskommelser som vissa forskare kallar för diskurser. Genom att läsa en text och notera användningen av vissa centrala begrepp (metod) kan vi få underlag att förstå dessa sammanhang. Med teorierna förklaras alltså varför ett visst fenomen som undersöks gestaltar sig som det gör. Som akademisk lärare handleder man varje termin studenters uppsatsskrivande och examinerar uppsatser som handletts av kollegor.

Detta är dels en ömsesidig kvalitetskontroll, dels säkerställer det att studenterna skriver vetenskapligt hållbara uppsatser. Sverige har en tradition där studenterna dessutom ömsesidigt försvarar och kritiserar sina uppsatser offentligt, dessa seminarier leds av akademiska lärare. En liten lans vill jag också bryta för formalias betydelse, som tydligen flera personer menar är snålt att uppehålla sig vid.   Men nej, en rapport/förstudie utan titelblad, utan en riktig inledning (som berättar vad som händer i rapporten), ett fullständigt  undermåligt metodavsnitt, dåligt refererade fotnoter och en litteraturlista som inte ens är i alfabetisk ordning är inte komplett. Det är helt enkelt slappt och förmedlar ett icke-trovärdigt intryck.

Som handledare hade jag aldrig godkänt att MSB-rapporten som en uppsats på högskolenivå skulle få passera till det stadium där den skulle kritiseras av andra studenter och betygsättas av en kollega.

Jag hade gjort studenten i fråga en extrem otjänst genom att släppa fram en uppsats som jag på förhand visste skulle bli underkänd. Om en av mina kollegor skulle ha visat ett bristande omdöme hade jag som examinator ändå utan att tveka underkänt uppsatsen.

Sammanfattningsvis

Om vi nu sammanfattar de tre instanser av vetenskaplig kvalitetsgranskning som jag talar om: projektansökningar, vetenskapliga artiklar och uppsatser på högskolenivå så får jag det ohyggliga intrycket av att författarna som skrivit MSB-rapporten inte har några erfarenheter av att söka pengar i konkurrensutsatta ansökningssystem (och heller inte granskar sådana ansökningar själva), att de inte är förtrogna med kvalitetssäkringssystemen för vetenskapliga publikationer och att de varken har handledar- eller examinatorskompetens för att göra en själv-bedömning av hållbarheten i sitt resonemang. Man kan fråga sig vilka signaler det sänder för tusentals högskolestudenter, att tre författare med olika grad av vetenskaplig meritering lyckas få en statlig myndighet att publicera en rapport, dessutom avlönade med ett oproportionerligt högt arvode, en rapport som visar på allvarliga vetenskapliga brister.

Det som istället framträder är en notorisk brist på professionell beprövad erfarenhet i det akademiska yrket – trots akademiska titlar – som underminerar professionens kvalitetsstandarder. Det är ungefär som att göra ett fuskjobb som hantverkare.

Rapportförfattarna bryter mot yrkeskårens interna kvalitetsstandarder och underminerar därmed dels sin egen kompetens att anlitas i framtiden, dels hela yrkeskårens reputation. Att rapporten i sig är usel faller därför mest tillbaka på författarna själva (som rimligtvis måste ha kunnat förutse att de utsätter sig för kritik, för så fungerar systemet).

Att de har svärtat ner akademikerprofessionens anseende i en tid av faktaförakt är etiskt förkastligt och är resultatet av att göra ett fuskarbete i falsk förpackning. Att en svensk statlig myndighet anlitar fuskarbetare i ett säkerhetspolitiskt relevant ämne (som är upplagt för kritik och polarisering) är helt förkastligt. Man har brustit i sitt omdöme och visat ignorans om forskarsamhällets kvalitetsstandarder.

Argumentet att kraven på en förstudies vetenskaplighet skulle vara lägre i förhållande till den färdiga forskningen faller således på sin egen orimlighet. Tvärtom måste förstudien just övertyga genom större kvalité, bättre argument, tydligare struktur – detta torde dessutom vara ännu mer angeläget när argument för ett hot mot det svenska samhället skall bedömas.

Andreas Önnerfors

Andreas Önnerfors är docent i idé- & lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Efter disputation vid Lunds universitet 2003 var han postdoc i Tyskland och Frankrike för att mellan 2007 och 2010 leda ett forskningscentrum vid universitetet i Sheffield, Storbritannien. 

13 kommentarer Kommentera du också
  1. Experter behöver inte skriva uppsatser som skall betygsättas av dilettanter, diletanten kan därför sitta ner, och hålla tyst!

    1. Kan du definiera vad en dilettant är? Och varför skulle det vara konstruktivt att hålla tyst? För det kunskapen framåt? Vad händer när experter visar tydligt att de fuskar? Till exempel din bilfirma? Om de säger att de kan reparera dina bromsar men inte är kapabla till det? Kallar du dem fortfarande för experter?

  2. Jag får mer intrycket av att rapporten är ett ståndpunktsdokument (position paper) – alltså en rapport eller uppsats som lägger fram en åsikt, en hållning i en viss fråga.

    Ett position paper kan argumentera för en viss hållning utifrån spekulativa resonemang som bygger på befintlig forskning, men vars slutsatser inte är vetenskapligt belagda. Men inom akademin behöver även ett position paper vara objektivt.

    Jag är inte säker på om Norells rapport uppfyller kraven på objektivitet för ett akademiskt position paper, eller om det helt enkelt ska betraktas som ett politiskt eller idéburet position paper.

    1. Så skulle man kunna säga, men då skall man också deklarera att det är ett position paper.

  3. Kalla den rapport, eller vad du vill,,,

    Den var lättläst och tydlig, och skriven av experter på området, nu användes ett påhittat exempel om bil-bromsar, låt mig svara med ett exempel från verkligheten, demokratiministern sade att Umeå har varit framgångsrika i sitt terroriståtervändarearbete, Umeå svarar att de inte haft några terrorist-återvändare!?

    Frågan som jag ställer mig är denna, skall dilettanten vara nöjd med formalia, eller skall ministern
    få läsa en lättläst och tydlig ”rapport”, vilket känns viktigast?

    1. Du säger att rapporten var lättläst. Jag har en mycket enkel fråga till dig: vad är ”teoretiska erfarenheter”?

  4. Är det ditt svar?

    Att klyva hårstrån istället för att läsa och försöka förstå innehållet i en skrivelse om ett av de största hoten
    mot samhället och dess medborgare just nu, för det är väl ganska tydligt när nationer och stater
    använder sig av krigsliknade våld för att bekämpa utövarna av en religiös ideologi, att det är något som är problematiskt med delar av den religiösa ideologins utövare,

    föreställ dig istället vad som hade skett om man ägnade sig åt hårklyvning
    och inte, krigsliknande våld, mot något som annars betraktas som ”vanlig” brottslighet i lagens bemärkelse,
    dvs terrorist-brott.

    Där har vi en intressant frågeställning, skall någon som man försöker med alla till buds stående medel
    döda och oskadliggöra på en plats, få säkerhet och skydd på en annan, såsom demokratiministern et consortes verkar anse?

    Min fråga till dig, hur många fler offer behövs det för att du ska se allvaret i frågan istället
    för att kritisera, och ifrågasätta vad man skall kalla en skrivelse?

    1. Du har visat att du inte är kapabel att svara på en väldigt enkel fråga om värdet i rapporten. Då du menar att rapporten tydligen är ett slags underrättelseunderlag för krigföring frågar jag mig på vilka grunder beslutsfattare skulle agera när de läser rapporten. Jag menar att ett underrättelseunderlag vars premisser (och observationer) är felaktiga leder till felaktiga beslut. Amerikanerna och britterna ljög medvetet om Weapons of Mass Destruction och invaderade Irak. Var det ett klokt beslut?

      Och nej, jag är för att vara ärlig inte ett dugg intresserad av sakfrågan, rapporten hade kunnat handla om rymdödlor, jesuiter eller jämtlänningar. Det handlar om premisserna för en rapport och (icke-)värdet som den på grundval av felaktiga premisser har. Detta är inte ”hårklyverier” utan kvalitetsgranskning och kritik, del av det Västerländska kulturarvet sedan antiken. Vi kan inte ge upp krav på förnuft och stringent resonemang bara för att vi insinuerar att ”den andre” är förledd av irrationalitet. Då ståller vi oss ju på samma nivå.

  5. ”Andreas Önnerfors skriver:
    14 mars, 2017 kl. 12:32

    Och nej, jag är för att vara ärlig inte ett dugg intresserad av sakfrågan”

    Quod erat demonstrandum.

    Då tackar jag för mig, ha det så bra!

    1. Du som kallar dig ”Platon” är inte beredd att diskutera premisserna som leder fram till sanningen, det är skamligt. Latinska citat kan jag också skicka efter dig: Beati pauperes spiritu!

    1. Haha, och nu ser jag att din epost börjar med ”stringens”. Du är verkligen en god satiriker, ”Platon”.

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).