Docent: Norell med fleras “förstudie” skulle inte godkännas som studentuppsats

Detta är ett exklu­sivt gästin­lägg för Ledarsidan​.nu av Andreas Önnerfors, docent i idé- & lär­doms­hi­sto­ria vid Göteborgs uni­ver­si­tet. 

Det finns en tan­ke som inte släp­per. Hur är det möj­ligt att tre i oli­ka grad veten­skap­ligt meri­te­ra­de fors­ka­re skri­ver en rap­port om ett poten­ti­ellt hot mot det svenska sam­häl­let utan att den­na rap­port upp­fyl­ler basa­la krav som käll­kri­tik, kon­si­stent reso­ne­mang eller de enklas­te for­ma­li­akrav?

Även en förstudie måste hålla vissa mått

Debatten kring MSB-rap­por­ten om Muslimska Brödraskapet i Sverige har kret­sat kring ett bedräg­ligt argu­ment, att rap­por­ten inte skul­le vara veten­skap­lig och att det skul­le fin­nas läg­re krav på veten­skap­lig­het i en för­stu­die än i ett veten­skap­ligt pro­jekt. Detta skul­le ursäk­ta bris­ter­na och låta oss för­stå var­för en docent, en dis­pu­te­rad dok­tor och en filo­so­fie kan­di­dat leve­re­rar ett under­lag som ald­rig skul­le bli god­känt vid ett svenskt uni­ver­si­tet.

Argumentet är för­såt­ligt. Jag tror att ing­en besluts­fat­ta­re i Sverige, var­ken i närings­liv, säker­hets­sek­tor, anslags­för­val­ta­re eller exa­mi­na­tor skul­le gå med på det. Varför skul­le det gäl­la läg­re krav på håll­ba­ra reso­ne­mang, käll­kri­tik och for­ma­lia när ett poten­ti­ellt forsk­nings­om­rå­de kart­läggs? Tänk på pro­dukt­ut­veck­ling, risk­be­döm­ning­ar, stra­te­gis­ka fram­tids­stu­di­er. Vill svenska besluts­fat­ta­re låta sig för­le­das att sat­sa peng­ar, fat­ta poli­cy­be­slut eller avsät­ta utveck­lings­me­del? Jag måste erkän­na att jag vet för lite om des­sa områ­den men före­stäl­ler mig att det är helt absurt att tän­ka sig att svenska sty­rel­ser och led­ning­ar på både stra­te­gisk och ope­ra­tiv nivå är intres­se­ra­de av besluts­un­der­lag som skall få dem att age­ra om des­sa under­lag är dåligt under­bygg­da respek­ti­ve byg­ger på fel­ak­ti­ga utgångs­punk­ter.

Förstudien uppfyller inte basala krav

Istället skall jag pra­ta om det jag är expert på själv, arbe­te med och bedöm­ning av veten­skap­lig pre­sta­tion i forsk­ning och under­vis­ning.

Under det senas­te decen­ni­et har en allt stör­re grad av forsk­nings­me­del för­de­lats i ett intri­kat system av kon­kur­rens­ut­satt anslags­för­del­ning. Detta har med­fört en omfat­tan­de verk­sam­het i form av ansök­nings­skri­van­de och –bedöm­ning inom den svenska (och inter­na­tio­nel­la) veten­skaps­värl­den.

Chanserna att få bidrag till forsk­ning är i regel myc­ket låga, det är så många som söker att bevil­jan­de­gra­den ibland lig­ger på mel­lan 1–10%. Av det­ta föl­jer att kra­ven för att skri­va ansök­ning­ar är myc­ket höga. De som är insat­ta i gransk­nings­pro­ces­sen säger att avgö­ran­den ibland endast fälls på pre­mis­sen om pro­jek­tet lyc­kas loc­ka till intres­se genom sin rubrik och sin sam­man­fatt­ning på kanske 300 ord. I sär­skil­da works­hops blir svenska fors­ka­re dril­la­de i ansök­nings­pro­sans vin­nan­de reto­rik.

Ansökningarna är inte fär­dig forsk­ning, de kan betrak­tas som för­stu­di­er i den bemär­kel­sen att de skall utpe­ka poten­ti­al för fram­ti­da forsk­nings­in­sat­ser. De skall ge svar på en hel rad kri­te­ri­er som visar om pro­jek­tet är ori­gi­nellt, genom­för­bart, kon­si­stent, om fors­ka­rens lämp­lig­het, etis­ka över­vä­gan­den m m. Den som vill för­dju­pa sig i utvär­de­rings­kri­te­ri­er­na kan läsa på de sto­ra anslags­gi­var­nas hem­si­dor.

Jag häv­dar att MSB-rap­por­ten ald­rig skul­le ha kun­nat pas­se­ra någon av de sto­ra anslags­gi­var­nas bered­nings­grup­per. Därför fal­le­rar den syf­tet som en för­stu­die bör ha, näm­li­gen att över­ty­ga om ett forsk­nings­om­rå­dets fram­ti­da poten­ti­al.

Ibland vilar ansök­ning­ar på pilot­stu­di­er, kanske tidi­ga­re forsk­ning som en av ansö­kar­na har pub­li­ce­rat. Här kom­mer vi in på näs­ta fält som under det senast decen­ni­et har stra­mats upp väsent­ligt: veten­skap­li­ga pub­li­ka­tio­ner. Inom aka­de­min och även inom huma­nio­ra och sam­hälls­ve­ten­skap ran­kas veten­skap­li­ga artik­lar pub­li­ce­ra­de på eng­els­ka i inter­na­tio­nel­la tid­skrif­ter på renom­me­ra­de för­lag i ett så kal­lat ”double-blind-peer-review”-förfarande högst. Det bety­der att arti­keln grans­kas av två obe­ro­en­de granska­re innan den antas. Även här är kra­ven på kva­li­té extremt strik­ta. Beslut fat­tas ofta på grun­der­na huruvi­da en arti­kel har en över­ty­gan­de abstract som i ett par hund­ra ord förmår berät­ta vad kär­nan i den pre­sen­te­ra­de forsk­ning­en är, på vil­ka grun­der den vilar, vad den avgrän­sar sig från, vad som är nytt i den o s v. Många miss­lyc­kas med att pub­li­ce­ra. Ofta skic­kas artik­lar­na till­ba­ka för digra omar­bet­ning­ar. Tidskrifter som refu­se­rar mera ran­kas hög­re. Så obe­grip­ligt det än är, så har des­sa kva­li­tets­krav med­fört en upp­stram­ning (och i viss mån lik­rikt­ning) av det veten­skap­li­ga reso­ne­mang­et.

Jag häv­dar bestämt att ing­en veten­skap­lig tid­skrift någon­sin skul­le pub­li­ce­ra MSB-rap­por­ten då den visar en påfal­lan­de brist på veten­skap­ligt reso­ne­mang från bör­jan till slut. Som granska­re hade jag endast genom en sum­ma­risk läs­ning kun­nat kom­ma fram till att refu­se­ra den. Den hade ald­rig pas­se­rat veten­skap­lig kva­li­tets­kon­troll och det­ta inte p g a ämnesva­let.

Förstudien skulle inte ens få godkänt i en studentuppsats

Men om nu MSB-rap­por­ten inte kan fun­ge­ra som besluts­un­der­lag i en forsk­nings­mil­jö och inte pub­li­ce­ras i en veten­skap­lig tid­skrift, hur skul­le den stå sig som en stu­dentupp­sats?

Det snab­ba sva­ret är: den skul­le få under­känt.

Svenska stu­den­ter i de all­ra flesta ämnen skri­ver senast från och med tred­je ter­mi­nen en forsk­nings­plan för ett stör­re veten­skap­ligt arbe­te. Denna plan är ett slags för­stu­die i vil­ken man kart­läg­ger sitt ämnes­om­rå­de och sin frå­ge­ställ­ning, ofta t e x med hjälp av en så kal­lad lit­te­ra­tur­stu­die (lite­ra­tu­re revi­ew) där man går ige­nom t e x de tio vik­ti­gas­te pub­li­ka­tio­ner­na i ämnet. Man skall ock­så reso­ne­ra kring pro­jek­tets metod och teo­re­tis­ka utgångs­punk­ter.

Metod hand­lar kort om att berät­ta hur resul­ta­ten skall vas­kas fram, t e x genom inter­vju­er, genom läs­ning av käl­lor, genom obser­va­tio­ner etc. Även om meto­den såklart är kopp­lad till pro­blem­for­mu­le­ring­ens teo­re­tis­ka utgångs­punk­ter skall i ett sepa­rat avsnitt ofta teo­ri­er­na behand­las.

Teorier är anta­gan­den så som att exem­pel­vis vår världs­bild styrs av språk­li­ga över­ens­kom­mel­ser som vis­sa fors­ka­re kal­lar för dis­kur­ser. Genom att läsa en text och note­ra använd­ning­en av vis­sa cen­tra­la begrepp (metod) kan vi få under­lag att för­stå des­sa sam­man­hang. Med teo­ri­er­na för­kla­ras allt­så var­för ett vis­st feno­men som under­söks gestal­tar sig som det gör. Som aka­de­misk lära­re hand­le­der man var­je ter­min stu­den­ters upp­sats­skri­van­de och exa­mi­ne­rar upp­sat­ser som hand­letts av kol­le­gor.

Detta är dels en ömse­si­dig kva­li­tets­kon­troll, dels säker­stäl­ler det att stu­den­ter­na skri­ver veten­skap­ligt håll­ba­ra upp­sat­ser. Sverige har en tra­di­tion där stu­den­ter­na dess­utom ömse­si­digt för­sva­rar och kri­ti­se­rar sina upp­sat­ser offent­ligt, des­sa semi­na­ri­er leds av aka­de­miska lära­re. En liten lans vill jag ock­så bry­ta för for­ma­li­as bety­del­se, som tyd­li­gen fle­ra per­so­ner menar är snålt att uppe­hål­la sig vid.   Men nej, en rapport/​förstudie utan titel­blad, utan en rik­tig inled­ning (som berät­tar vad som hän­der i rap­por­ten), ett full­stän­digt  under­må­ligt meto­dav­snitt, dåligt refe­re­ra­de fot­no­ter och en lit­te­ra­tur­lista som inte ens är i alfa­be­tisk ord­ning är inte kom­plett. Det är helt enkelt slappt och för­med­lar ett icke-tro­vär­digt intryck.

Som hand­le­da­re hade jag ald­rig god­känt att MSB-rap­por­ten som en upp­sats på hög­sko­le­ni­vå skul­le få pas­se­ra till det sta­di­um där den skul­le kri­ti­se­ras av andra stu­den­ter och betyg­sät­tas av en kol­le­ga.

Jag hade gjort stu­den­ten i frå­ga en extrem otjänst genom att släp­pa fram en upp­sats som jag på för­hand vis­s­te skul­le bli under­känd. Om en av mina kol­le­gor skul­le ha visat ett bristan­de omdö­me hade jag som exa­mi­na­tor ändå utan att tve­ka under­känt upp­sat­sen.

Sammanfattningsvis

Om vi nu sam­man­fat­tar de tre instan­ser av veten­skap­lig kva­li­tets­gransk­ning som jag talar om: pro­jek­tan­sök­ning­ar, veten­skap­li­ga artik­lar och upp­sat­ser på hög­sko­le­ni­vå så får jag det ohygg­li­ga intryc­ket av att för­fat­tar­na som skri­vit MSB-rap­por­ten inte har några erfa­ren­he­ter av att söka peng­ar i kon­kur­rens­ut­sat­ta ansök­nings­system (och hel­ler inte granskar såda­na ansök­ning­ar själ­va), att de inte är för­trog­na med kva­li­tets­säk­rings­sy­ste­men för veten­skap­li­ga pub­li­ka­tio­ner och att de var­ken har hand­le­dar- eller exa­mi­na­tors­kom­pe­tens för att göra en själv-bedöm­ning av håll­bar­he­ten i sitt reso­ne­mang. Man kan frå­ga sig vil­ka sig­na­ler det sän­der för tusen­tals hög­sko­lestu­den­ter, att tre för­fat­ta­re med oli­ka grad av veten­skap­lig meri­te­ring lyc­kas få en stat­lig myn­dig­het att pub­li­ce­ra en rap­port, dess­utom avlö­na­de med ett opro­por­tio­ner­ligt högt arvo­de, en rap­port som visar på all­var­li­ga veten­skap­li­ga bris­ter.

Det som istäl­let fram­trä­der är en noto­risk brist på pro­fes­sio­nell beprö­vad erfa­ren­het i det aka­de­miska yrket – trots aka­de­miska tit­lar – som under­mi­ne­rar pro­fes­sio­nens kva­li­tets­stan­dar­der. Det är unge­fär som att göra ett fusk­jobb som hant­ver­ka­re.

Rapportförfattarna bry­ter mot yrkes­kå­rens inter­na kva­li­tets­stan­dar­der och under­mi­ne­rar där­med dels sin egen kom­pe­tens att anli­tas i fram­ti­den, dels hela yrkes­kå­rens repu­ta­tion. Att rap­por­ten i sig är usel fal­ler där­för mest till­ba­ka på för­fat­tar­na själ­va (som rim­ligtvis måste ha kun­nat för­ut­se att de utsät­ter sig för kri­tik, för så fun­ge­rar syste­met).

Att de har svär­tat ner aka­de­mi­ker­pro­fes­sio­nens anse­en­de i en tid av fak­ta­förakt är etiskt för­kast­ligt och är resul­ta­tet av att göra ett fusk­ar­be­te i falsk för­pack­ning. Att en svensk stat­lig myn­dig­het anli­tar fusk­ar­be­ta­re i ett säker­hets­po­li­tiskt rele­vant ämne (som är upp­lagt för kri­tik och pola­ri­se­ring) är helt för­kast­ligt. Man har brustit i sitt omdö­me och visat igno­rans om fors­kar­sam­häl­lets kva­li­tets­stan­dar­der.

Argumentet att kra­ven på en för­stu­di­es veten­skap­lig­het skul­le vara läg­re i för­hål­lan­de till den fär­di­ga forsk­ning­en fal­ler såle­des på sin egen orim­lig­het. Tvärtom måste för­stu­di­en just över­ty­ga genom stör­re kva­li­té, bätt­re argu­ment, tyd­li­ga­re struk­tur – det­ta tor­de dess­utom vara ännu mer ange­lä­get när argu­ment för ett hot mot det svenska sam­häl­let skall bedö­mas.

Andreas Önnerfors

Andreas Önnerfors är docent i idé- & lär­doms­hi­sto­ria vid Göteborgs uni­ver­si­tet. Efter dis­pu­ta­tion vid Lunds uni­ver­si­tet 2003 var han post­doc i Tyskland och Frankrike för att mel­lan 2007 och 2010 leda ett forsk­nings­cent­rum vid uni­ver­si­te­tet i Sheffield, Storbritannien. 

13 kommentarer Kommentera du också
  1. Experter behö­ver inte skri­va upp­sat­ser som skall betyg­sät­tas av dilet­tan­ter, dile­tan­ten kan där­för sit­ta ner, och hål­la tyst!

    1. Kan du defi­ni­e­ra vad en dilet­tant är? Och var­för skul­le det vara kon­struk­tivt att hål­la tyst? För det kun­ska­pen fram­åt? Vad hän­der när exper­ter visar tyd­ligt att de fus­kar? Till exem­pel din bil­fir­ma? Om de säger att de kan repa­re­ra dina brom­sar men inte är kapab­la till det? Kallar du dem fort­fa­ran­de för exper­ter?

  2. Jag får mer intryc­ket av att rap­por­ten är ett stånd­punkts­do­ku­ment (posi­tion paper) – allt­så en rap­port eller upp­sats som läg­ger fram en åsikt, en håll­ning i en viss frå­ga.

    Ett posi­tion paper kan argu­men­te­ra för en viss håll­ning uti­från spe­ku­la­ti­va reso­ne­mang som byg­ger på befint­lig forsk­ning, men vars slut­sat­ser inte är veten­skap­ligt belag­da. Men inom aka­de­min behö­ver även ett posi­tion paper vara objek­tivt.

    Jag är inte säker på om Norells rap­port upp­fyl­ler kra­ven på objek­ti­vi­tet för ett aka­de­miskt posi­tion paper, eller om det helt enkelt ska betrak­tas som ett poli­tiskt eller idébu­ret posi­tion paper.

    1. Så skul­le man kun­na säga, men då skall man ock­så dekla­re­ra att det är ett posi­tion paper.

  3. Kalla den rap­port, eller vad du vill„,

    Den var lätt­läst och tyd­lig, och skri­ven av exper­ter på områ­det, nu använ­des ett påhit­tat exem­pel om bil-brom­sar, låt mig sva­ra med ett exem­pel från verk­lig­he­ten, demo­kra­ti­mi­nis­tern sade att Umeå har varit fram­gångs­ri­ka i sitt ter­ro­ri­ståter­vän­da­re­ar­be­te, Umeå sva­rar att de inte haft några ter­ro­rist-åter­vän­da­re!?

    Frågan som jag stäl­ler mig är den­na, skall dilet­tan­ten vara nöjd med for­ma­lia, eller skall ministern
    få läsa en lätt­läst och tyd­lig “rap­port”, vil­ket känns vik­ti­gast?

    1. Du säger att rap­por­ten var lätt­läst. Jag har en myc­ket enkel frå­ga till dig: vad är “teo­re­tis­ka erfa­ren­he­ter”?

  4. Är det ditt svar?

    Att kly­va hårstrån istäl­let för att läsa och för­sö­ka för­stå inne­hål­let i en skri­vel­se om ett av de störs­ta hoten
    mot sam­häl­let och dess med­bor­ga­re just nu, för det är väl ganska tyd­ligt när natio­ner och sta­ter
    använ­der sig av krigs­lik­na­de våld för att bekäm­pa utö­var­na av en reli­giös ide­o­lo­gi, att det är något som är pro­ble­ma­tiskt med delar av den reli­giö­sa ide­o­lo­gins utö­va­re,

    före­ställ dig istäl­let vad som hade skett om man ägna­de sig åt hårklyv­ning
    och inte, krigs­lik­nan­de våld, mot något som annars betrak­tas som “van­lig” brotts­lig­het i lagens bemär­kel­se,
    dvs ter­ro­rist-brott.

    Där har vi en intres­sant frå­ge­ställ­ning, skall någon som man för­sö­ker med alla till buds stå­en­de medel
    döda och oskad­lig­gö­ra på en plats, få säker­het och skydd på en annan, såsom demo­kra­ti­mi­nis­tern et con­sor­tes ver­kar anse?

    Min frå­ga till dig, hur många fler offer behövs det för att du ska se all­va­ret i frå­gan istäl­let
    för att kri­ti­se­ra, och ifrå­ga­sät­ta vad man skall kal­la en skri­vel­se?

    1. Du har visat att du inte är kapa­bel att sva­ra på en väl­digt enkel frå­ga om vär­det i rap­por­ten. Då du menar att rap­por­ten tyd­li­gen är ett slags under­rät­tel­se­un­der­lag för krig­fö­ring frå­gar jag mig på vil­ka grun­der besluts­fat­ta­re skul­le age­ra när de läser rap­por­ten. Jag menar att ett under­rät­tel­se­un­der­lag vars pre­mis­ser (och obser­va­tio­ner) är fel­ak­ti­ga leder till fel­ak­ti­ga beslut. Amerikanerna och brit­ter­na ljög med­ve­tet om Weapons of Mass Destruction och inva­de­ra­de Irak. Var det ett klokt beslut?

      Och nej, jag är för att vara ärlig inte ett dugg intres­se­rad av sak­frå­gan, rap­por­ten hade kun­nat hand­la om rym­död­lor, jesu­i­ter eller jämt­län­ning­ar. Det hand­lar om pre­mis­ser­na för en rap­port och (icke-)värdet som den på grund­val av fel­ak­ti­ga pre­mis­ser har. Detta är inte “hårkly­ve­ri­er” utan kva­li­tets­gransk­ning och kri­tik, del av det Västerländska kul­tur­ar­vet sedan anti­ken. Vi kan inte ge upp krav på för­nuft och strin­gent reso­ne­mang bara för att vi insi­nu­e­rar att “den andre” är för­ledd av irra­tio­na­li­tet. Då stål­ler vi oss ju på sam­ma nivå.

  5. “Andreas Önnerfors skri­ver:
    14 mars, 2017 kl. 12:32

    Och nej, jag är för att vara ärlig inte ett dugg intres­se­rad av sak­frå­gan”

    Quod erat demon­stran­dum.

    Då tac­kar jag för mig, ha det så bra!

    1. Du som kal­lar dig “Platon” är inte beredd att dis­ku­te­ra pre­mis­ser­na som leder fram till san­ning­en, det är skam­ligt. Latinska citat kan jag ock­så skic­ka efter dig: Beati pau­pe­res spi­ri­tu!

  6. Okej, du kan få det sista ordet om det nu är så vik­tigt för dig!

    Illegitimi non car­bo­run­dum.

    1. Haha, och nu ser jag att din epost bör­jar med “stringens”. Du är verk­li­gen en god sati­ri­ker, “Platon”.

Kommentera