Vem är tärande ”nysvensk”?

Ann Heberlein gjorde en statusuppdatering i dag med följande lydelse

Vaknar till glädjebudet att ”fler ska få bidra mer”. Jamen HURRA! Har V kommit på något fiffigt sätt att se till att fler nysvenskar kommer i arbete? Där har vi nämligen en stor grupp som bara tär, inte när – inte minst kvinnor. Alla måste arbeta, kvinnor och män, oavsett etnicitet, om vi ska kunna bibehålla välfärden. Men nej. V höjer skatterna – för ”höginkomsttagare” som tjänar mer än 38 200/månaden. Tack. Jag är så tacksam över att få bidra ännu mer.

Det finns ganska mycket att säga om detta.

Vilka är det som avses med ”nysvenskar” här?

Jag kan tänka mig två alternativ. Antingen så är det fråga om Per Engdahls Nysvenska rörelsen, en fascistisk utomparlamentarisk organisation som idag hör till de mer obskyra delarna av svensk extremhöger. Det är sannolikt inte dessa hon syftar på, om hon ens känner till dem, bland annat för att hon menar att det syftar på ”en stor grupp”.

Desto mer troligt är det att hon syftar på personer som invandrat till Sverige och därefter erhållit medborgarskap. Förmodligen implicerar det utländsk födelseort och exkluderar personer som fötts här men bytt medborgarskap och sedan skaffar svenskt medborgarskap igen, men det är svårt att utläsa av hennes text precis vilka hon menar.

Hur som helst, det finns ett par olika uttryckssätt i meddelandet. Vissa delar är uppenbart ironiserande, som att hon är tacksam över att eventuellt kanske behöva betala en ytterligare lite större andel av sin (troligtvis i huvudsak skattefinansierade) inkomst i skatt någon gång framöver. Sentensen om att nysvenskar bara är tärande verkar dock inte vara tänkt att tolkas på det viset, utan den framstår mera som ett krasst sakpåstående med en enkel kvalificering, ‘särskilt de nysvenska kvinnorna är tärande’.

Eftersom detta tärande inte preciseras kan vi med visst fog anta att hon förväntar sig att textens målgrupp kan fylla i detta själv, av vilket jag utläser att jag inte ingår i målgruppen. För jag blir nyfiken på just detta. Gissningsvis syftar hon på hemmafruar med utländsk bakgrund. Som kan antas arbeta mycket i hemmet, med oavlönade sysslor som att städa, ta hand om små barn, göra inköp och laga mat åt resten av familjen. De kan också antas spendera det mesta av de penningmedel de kommer över på (egen och andras) konsumtion, vilket betyder momsintäkter direkt till staten.

Är det detta som avses med tärande? Jag tror inte det. Så vad är det då? Såvitt jag känner den publik hon under det senaste året vänt sig till handlar det om ”bidrag”. Eller som vi vänsterextremister med abnorma agendor kallar det, socialförsäkringar. Jag gissar att det är tankefiguren ‘utländsk kvinna med massor av barn som får trettio lax skattefritt varje månad att sätta sprätt på’ som spökar i den aktuella diskursen. Åtminstone finner jag det osannolikt att hennes tilltänkta publik kan tänka på något annat när den läser meddelandet.

Och den tankefiguren trumfar i de kretsarna sådana trista ekonomiska resonemang som att ‘ökad efterfrågan och ökad konsumtion i samhället ökar den ekonomiska tillväxten’. För slutsatsen måste kunna bli att utlänningar och de som en gång varit sådana är lite sämre och något slags tärande cancer i den stackars nationen, och då kan man inte anonymisera personen som finns bakom den där konsumtionsökningen eller efterfrågeökningen i ekonomin. Dess ‘etnicitet’ eller ‘ras’ eller ‘härkomst’ måste bevaras, behandlas som fundamental och essentiell. Vissa blir nysvenskar, andra blir medborgare, trots att de allihop egentligen är medborgare.

Varför är det viktigt för en lektor i etik att göra skillnad mellan medborgare och medborgare? Varför är det inte de rörelsehindrade hon tar sikte på? Eller små barn? Från tioårsåldern kan man ju utföra enklare arbetsuppgifter, eller hur? De måste också dra sina strån till stacken, den som inte arbetar skall heller inte äta, och den som tär ska veta det. Vad är det här för etik, egentligen? Och varför är det särskilt viktigt att formulera den utifrån födelseort som huvudsaklig meningsbärande kategori?

Vad brukar vi kalla det när vi som samhälle gör skillnad på folk och folk med avseende på födelseort, etnicitet, härkomst, ras, och så vidare.?

Och är det inte också så att vi av hennes meddelande, med mera, kommer att misstänka att hon inte avser, säg, varje britt som flyttar hit och blir medborgare? Varje chefsrekrytering från utlandet till större IT-företag som också blivit medborgare?

Det anknyter till det där om vilken tankefigur det förmodligen handlar om, arabiska och nordafrikanska kvinnor med stora kläder som aldrig lönearbetar men ändå lever som drottningar på andras underkastelse under tvånget att sälja arbete. Tanken är litegrann att visa på hur det är en underliggande förutsättning för att hennes meddelande ska vara begripligt för någon överhuvudtaget.

För det är ett kategoriskt påstående hon gör, hittar du en nysvensk så är det helt säkert och obevekligt så att den personen är en förlustaffär för samhället. Vilket är en uppfattning som en del har, de säger sig vilja deportera stora mängder människor och sådant. Eftersom påståendet är kategoriskt och implicerar att det finns en slags etnicitets- eller härkomstavgränsning som exkluderar exempelvis den nya utlandsrekryterade börs-VD:n som valt att bli medborgare efter några år så kan vi med visst fog misstänka att det är personer med sådana förutfattade meningar som är målgrupp.

Förutsatt att hon tänkt igenom sitt meddelande och inte skrivit rakt ur hjärtat utan en tanke på vare sig målgrupp, ordval eller värderingsläckage. I sådant fall…

I själva verket betyder ‘tärande’ förstås något i stil med att de inte lönearbetar och därför inte är till gagn för några kapitalister som plockar av dem mervärdet av deras arbetskraft (dvs. differensen mellan lönekostnaderna och vad det inköpta arbetet varit värt för bolaget). Alla som arbetar gratis och frivilligt bjussar ju på sin arbetskraft och ger bort den till oss andra, vilket rimligen borde vara närande för oss och kanske samhället i stort. Om någon gör en annan en tjänst är det normalt inte så att vi kallar det för en otjänst, så att säga.

Eller för att ta en av mina favoriter bland retoriska figurer, du kallar det knappast för tärande när någon i din familj frivilligt tar hand om disken efter julfirandet istället för att ni arrangerar en auktion där den som erbjuder lägsta pris tar disken.

För övrigt bör man ha i åtanke att bjussande och generositet har helt andra moraliska implikationer än en affärsrelation. Det är helt andra saker på spel efter julmiddagen än när du köpt en ny televisionsapparat av en butikskedja som du är såpass alienerad ifrån att du knappt kan tänka på den annat än genom varumärkes- och reklaminnehåll (när du tänker på att köpa den på Elgiganten tänker du kanske på Dogge och en cykel, snarare än arbetsvillkoren för de som producerar apparaten du tänkt köpa eller hur den är brandskyddad eller vad den som översatt manualen fick betalt eller hur du ska göra dig av med prylen på ett juste sätt när den är uttjänt eller…).

Innan någon får för sig att jag principiellt är emot att kvinnor lönearbetar; det är jag inte, och därtill tror jag att det kan vara en väg till större personlig autonomi i en del fall men att det inte är en nödvändig konsekvens av lönearbetet som sådant i dagsläget (och därför heller inte bör presenteras som det).

Jag tror att det vore bra om vi kunde komma ur läran om att lönearbetet är frälsande och börja tycka att det är okej att människor existerar utan att också lönearbeta jämt och ständigt. Vem vet, det kanske blir ett trevligare samhällsklimat för barn, funktionshindrade, äldre, nyanlända, föreningsfundamentalister, så kallade arbetslösa och en del andra.

En kommentar Kommentera du också

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).