Något om begreppsbildning, extremism och en liberalkonservativ yrkespolitiker

Hanif Bali tweet
Faksimil Twiter. Ursprungligen var tex­ten nedan en kom­men­tar till en del­ning av den­na tweet.

Apropå det där med ‘post truth’ kan vi här note­ra en sak, näm­li­gen att det för den mode­ra­ta par­ti­sty­rel­se­le­da­mo­ten är som om det är en själv­klar san­ning att des­sa två ytterst mode­ra­ta och reso­nab­la per­so­ner är “extre­mis­ter”.

Förutsättningen för det är en soci­al mil­jö där det ‘är’ på det viset, det är så man uttryc­ker sig om dem och det är den typen av vär­de­ring­ar man ger uttryck för när de kom­mer på tal. Det är så san­ning upp­står, håll­ning­ar och anta­gan­den per­ma­nen­tas genom soci­al tra­de­ring, tills ing­en läng­re vet var­i­från det kom­mer utan det fram­står som ‘fact of life’, en del av habi­ta­tet.

I när­lig­gan­de poli­tis­ka sub­kul­tu­rer är det ett annat ord som används, där är det “isla­mis­ter”. På åter andra håll är det andra san­ning­ar som gäl­ler.

Eventuellt är Bali med­ve­ten om allt det­ta och det är inte en mil­jö som talar ige­nom honom utan han som själv­stän­digt mani­pu­le­rar soci­a­la mil­jö­er för att där så in san­ning­ar han tyc­ker är bätt­re än den påtag­li­ga, mate­ri­el­la verk­lig­he­ten, där des­sa “extre­mis­ter” är fullt tal­ba­ra, bil­da­de per­so­ner som man kan reso­ne­ra om sam­hälls­frå­gor med. Vilket är myc­ket svårt att göra med mode­rat­man­nen, inte minst för att han bru­kar ha med sig ett fana­tiskt och extre­mis­tiskt entou­ra­ge, men ock­så för att han är så för­tjust i att läg­ga sig på en rent reto­risk nivå, ord­väx­ling­en ska i var­je led ‘vin­nas’, den andra per­so­nen ska knäc­kas, för­ned­ras, beseg­ras.

Anledningen till att jag kän­ner igen det är att jag själv är fre­kvent bru­ka­re av sam­ma meto­dik i vis­sa situ­a­tio­ner. Bland annat när jag möter såda­na där extre­mis­tis­ka fana­ti­ker, då bru­kar det vara rå språk­lig makt som gäl­ler för att kom­mu­ni­ce­ra till dem i den mån det går. Det är ganska opro­ble­ma­tiskt, ela­ka och stöd­di­ga per­so­ner får helt enkelt skyl­la sig själ­va i någon mån. När man där­e­mot inte är käns­lig för om mot­par­ten är av något annat slag, då tar man sto­ra ris­ker med det för­håll­nings­sät­tet. Bland annat är de man sam­lar omkring sig just såda­na per­so­ner som själ­va nju­ter av att vara ela­ka och stöd­di­ga. (kan vara värt att fun­de­ra på var­för jag som är känd för så hejd­löst vid­rigt bemö­tan­de inte har en sådan krets omkring mig utan behö­ver trig­ga in såda­na i nät­ver­ket för att över­hu­vud­ta­get ha någon eller några på min vägg som var­nan­de exem­pel.)

Vidare. Utöver att vi inte kan veta om han kör det mål­med­ve­tet eller av vana kan vi ock­så note­ra uttryc­ket “white­washa”. På sena­re år har ordet pri­märt använts om kul­tu­rel­la makt­ha­va­re som omstöpt mino­ri­tets­grup­pers hjäl­tar till blek­hyl­ta medel­klass­per­so­ner av helt annan karak­tär jäm­fört i den ursprung­li­ga berät­tel­sen, något som med rät­ta kri­ti­se­rats som en form av rasism och osyn­lig­gö­ran­de av möj­li­ga före­bil­der bort­om ett fåtal ste­re­o­ty­per. Betydelsen ‘att måla över bris­ter’ före­kom­mer knap­past alls nume­ra, inte ens när skurk­sta­ters cen­sur dis­ku­te­ras. Även här är det oklart om det är med­ve­ten meta­po­li­tik eller uttryck för hans soci­a­la mil­jö, men impli­ka­tio­nen att han vill omde­fi­ni­e­ra ett ord från att höra till den anti­ra­sis­tis­ka kri­ti­kens dis­kurs till att vara ett fult ord som bety­der cen­sur och för­döl­jan­de av bris­ter och pro­blem står sig oav­sett vad han tyc­ker och vill och vet.

Jag vet inte om Barakat eller Mustafa i lönn­dom har hems­ka, hems­ka vär­de­ring­ar och böjel­ser. Det kanske de har ibland. Jag vet att jag låter när­mast pato­lo­gisk i pri­vat och intim lönn­dom, inte minst när jag är sli­ten och ensam med min hust­ru. Det finns ing­en mot­sätt­ning mel­lan det och att jag egent­li­gen är ute efter ett ega­li­tärt, demo­kra­ti­se­rat sam­häl­le där vi är jus­ta mot varand­ra. Jag har ock­så förr om åren hängt en hel del i rik­tigt djäv­la extre­mis­tis­ka kretsar, jag vet att där är det som det är på de flesta andra håll, mest en mas­sa män som har ång­est över hur de ska räc­ka till både andra och sig själ­va. Om des­sa mus­li­mer har såda­na dol­da åta­gan­den och loja­li­te­ter kanske det är klan­der­värt, men de ägnar ock­så oer­hört myc­ket tid åt rätt­vi­se- och demo­kra­ti­o­ri­en­te­rad debatt där de för­sva­rar väl­digt vet­ti­ga vär­den och van­li­gen ger kon­kre­ta, kon­struk­ti­va, alter­na­tiv till för­slag de anser säm­re eller brist­fäl­li­ga. Det är klart mer beröm­värt än ‘gis­sa var­för pub­lic ser­vice lånar ut eter­rum­met till isla­mis­tis­ka extre­mis­ter[, givetvis för att pub­lic ser­vice kon­spi­re­rar isla­mis­tiskt-extre­mis­tiskt mot natio­nen och fol­ket så de låter extre­mis­ter­na döl­ja att de vill ha mer av atten­ta­tet för­ra fre­da­gen]’.

För övrigt, extremt är det som är långt från cent­rum. Det är grund­be­ty­del­sen. Extremism-begrep­pet är där­för utpräg­lat rela­ti­vis­tiskt och såväl kon­ser­va­tivt som defen­sivt till för­mån för något slags ‘sta­tus quo’. Utan att veta vad som bör ide­a­li­se­ras och fram­hål­las som den gyl­le­ne medel­vä­gen, en själv­klar nor­mal­po­si­tion, dvs. att det råder kon­sen­sus om det­ta, så bety­der extre­mism-begrep­pet myc­ket, myc­ket lite, van­li­gen inte mer än ‘det där gil­lar jag inte, usch’. En kon­se­kvens av den grund­be­ty­del­sen är dess­utom att peri­fe­rin ock­så är extrem, samt att jäm­lik­hets­iv­ran­de nöd­vän­digtvis är extre­mis­tiskt i en ojäm­lik värld.

Och vår värld är fak­tiskt obscent ojäm­lik.

En kommentar Kommentera du också
  1. Under rubri­ken “Aktuell debatt” hit­tar man fort­fa­ran­de den här arti­keln från 13 april högst upp. Har ni lagt ner eller…

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).