Något om begreppsbildning, extremism och en liberalkonservativ yrkespolitiker

Hanif Bali tweet
Faksimil Twiter. Ursprungligen var texten nedan en kommentar till en delning av denna tweet.

Apropå det där med ‘post truth’ kan vi här notera en sak, nämligen att det för den moderata partistyrelseledamoten är som om det är en självklar sanning att dessa två ytterst moderata och resonabla personer är ”extremister”.

Förutsättningen för det är en social miljö där det ‘är’ på det viset, det är så man uttrycker sig om dem och det är den typen av värderingar man ger uttryck för när de kommer på tal. Det är så sanning uppstår, hållningar och antaganden permanentas genom social tradering, tills ingen längre vet varifrån det kommer utan det framstår som ‘fact of life’, en del av habitatet.

I närliggande politiska subkulturer är det ett annat ord som används, där är det ”islamister”. På åter andra håll är det andra sanningar som gäller.

Eventuellt är Bali medveten om allt detta och det är inte en miljö som talar igenom honom utan han som självständigt manipulerar sociala miljöer för att där så in sanningar han tycker är bättre än den påtagliga, materiella verkligheten, där dessa ”extremister” är fullt talbara, bildade personer som man kan resonera om samhällsfrågor med. Vilket är mycket svårt att göra med moderatmannen, inte minst för att han brukar ha med sig ett fanatiskt och extremistiskt entourage, men också för att han är så förtjust i att lägga sig på en rent retorisk nivå, ordväxlingen ska i varje led ‘vinnas’, den andra personen ska knäckas, förnedras, besegras.

Anledningen till att jag känner igen det är att jag själv är frekvent brukare av samma metodik i vissa situationer. Bland annat när jag möter sådana där extremistiska fanatiker, då brukar det vara rå språklig makt som gäller för att kommunicera till dem i den mån det går. Det är ganska oproblematiskt, elaka och stöddiga personer får helt enkelt skylla sig själva i någon mån. När man däremot inte är känslig för om motparten är av något annat slag, då tar man stora risker med det förhållningssättet. Bland annat är de man samlar omkring sig just sådana personer som själva njuter av att vara elaka och stöddiga. (kan vara värt att fundera på varför jag som är känd för så hejdlöst vidrigt bemötande inte har en sådan krets omkring mig utan behöver trigga in sådana i nätverket för att överhuvudtaget ha någon eller några på min vägg som varnande exempel.)

Vidare. Utöver att vi inte kan veta om han kör det målmedvetet eller av vana kan vi också notera uttrycket ”whitewasha”. På senare år har ordet primärt använts om kulturella makthavare som omstöpt minoritetsgruppers hjältar till blekhylta medelklasspersoner av helt annan karaktär jämfört i den ursprungliga berättelsen, något som med rätta kritiserats som en form av rasism och osynliggörande av möjliga förebilder bortom ett fåtal stereotyper. Betydelsen ‘att måla över brister’ förekommer knappast alls numera, inte ens när skurkstaters censur diskuteras. Även här är det oklart om det är medveten metapolitik eller uttryck för hans sociala miljö, men implikationen att han vill omdefiniera ett ord från att höra till den antirasistiska kritikens diskurs till att vara ett fult ord som betyder censur och fördöljande av brister och problem står sig oavsett vad han tycker och vill och vet.

Jag vet inte om Barakat eller Mustafa i lönndom har hemska, hemska värderingar och böjelser. Det kanske de har ibland. Jag vet att jag låter närmast patologisk i privat och intim lönndom, inte minst när jag är sliten och ensam med min hustru. Det finns ingen motsättning mellan det och att jag egentligen är ute efter ett egalitärt, demokratiserat samhälle där vi är justa mot varandra. Jag har också förr om åren hängt en hel del i riktigt djävla extremistiska kretsar, jag vet att där är det som det är på de flesta andra håll, mest en massa män som har ångest över hur de ska räcka till både andra och sig själva. Om dessa muslimer har sådana dolda åtaganden och lojaliteter kanske det är klandervärt, men de ägnar också oerhört mycket tid åt rättvise- och demokratiorienterad debatt där de försvarar väldigt vettiga värden och vanligen ger konkreta, konstruktiva, alternativ till förslag de anser sämre eller bristfälliga. Det är klart mer berömvärt än ‘gissa varför public service lånar ut eterrummet till islamistiska extremister[, givetvis för att public service konspirerar islamistiskt-extremistiskt mot nationen och folket så de låter extremisterna dölja att de vill ha mer av attentatet förra fredagen]’.

För övrigt, extremt är det som är långt från centrum. Det är grundbetydelsen. Extremism-begreppet är därför utpräglat relativistiskt och såväl konservativt som defensivt till förmån för något slags ‘status quo’. Utan att veta vad som bör idealiseras och framhållas som den gyllene medelvägen, en självklar normalposition, dvs. att det råder konsensus om detta, så betyder extremism-begreppet mycket, mycket lite, vanligen inte mer än ‘det där gillar jag inte, usch’. En konsekvens av den grundbetydelsen är dessutom att periferin också är extrem, samt att jämlikhetsivrande nödvändigtvis är extremistiskt i en ojämlik värld.

Och vår värld är faktiskt obscent ojämlik.

2 kommentarer Kommentera du också
  1. Under rubriken ”Aktuell debatt” hittar man fortfarande den här artikeln från 13 april högst upp. Har ni lagt ner eller…

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).