Mellan skolbuss och genusdagis: akut kortslutning i debatten om kön

På mindre än 48 timmar hade den svenska debatten om kön målat in sig rejält i ett hörn. Först ut var psykiatern David Eberhard som i en krönika på SVT-opinion (3/4) krävde att ”låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.” Debattartikeln var en reaktion på att Aktuellt hade intervjuat två flickor som uppfostras som ”henbarn”. Kalla Fakta skapade en dag senare (4/4) rubriker med att ”avslöja” att en muslimsk friskola i Stockholmsregionen separerade flickor och pojkar vid påstigningen till skolbussen.

Känslostormen blev enorm, till och med statsminister Stefan Löfvén uttryckte sin avsky (ett anmärkningsvärt starkt ord) för den separerade busspåstigningen. Fast hur vill Sverige egentligen ha det? Eberhards artikel har delats fler än 7000 gånger på Facebook och många av hans anhängare tycker helt klart att det har gått för långt i Sverige: genusdagis förstör de naturliga skillnaderna mellan könen, det är ett hemskt ”postmodernistiskt experiment” som våra barn utsätts för.

Men bara nästa dag är alla upprörda över en skola som praktiserar den av Eberhard så hyllade särbehandlingen av könen. Man skulle nästan tro att skolan har inspirerats av psykiaterns tvärsäkra uttalande: ”män och kvinnor är biologiskt väsensskilt olika varandra. Detta visar naturvetenskaplig forskning förkrossande tydligt.” Man behöver ju inte ens citera forskningen som visar det, det är ”helt enkelt gängse kunskap”. Den biologiska ordningen mellan könen måste upprätthållas med alla medel. Indirekt argumenterar Eberhard mot samundervisning, pojkar dras ju som förprogrammerade robotar till ”brottningslekar”, till och med när de saknar penis!

Lika tvärsäkra som Eberhard i sin könsdeterminism har alla varit att den muslimska friskolan separerar könen på grundval av religion, man ser det som ett prov på att förtryckande Sharia-lagar tvingar kvinnor att ta plats i den bakre delen av bussen medan skapelsens krona sitter längst fram. Apartheid! Det sjuka Sverige är på undergångens rand och styrs av vanvettiga religiösa fundamentalister. Avgå! Alla!

 Fast såklart: om det nu är så att friskolan använder sig av religiösa argument för att separera flickor och pojkar i idrotten, under bönestunder och på bussen så handlar båda nyheter egentligen om två typer av patriarkat i djup kris där det ena drar till med religiösa, det andra med biologistiska argument. Men de befinner sig i så fall på samma (sluttande) plan.

Dubbelmoralen är under alla omständigheter alldeles uppenbar. Det är lätt att slå på en redan marginaliserad grupp utan att reflektera kring ekonomiska ordningar där separationen av könen accepteras utan att blinka. Vi shoppar oss in i logiken Spiderman vs. Frozen, kamouflage vs. rosa i klädbutikerna, lättklädda modeller vs. muskulösa fotbollsstjärnor på våra reklampelare.

Folk i maktställning kommer undan med sin sexism, men när en muslimsk friskola låter tjejer och killar gå på olika dörrar på skolbussen är Västerlandets undergång nära. Det saknar proportion. Man kan inte ha bådadera: argumentera för biologiska skillnader mellan könen och samtidigt anklaga en skola som praktiserar skillnader mellan könen.

Fast jag har också lagt märke till en sublim underton i debatten: De som hyllar Eberhard (och som hatar genusdagis såklart) hyllar också de ”vetenskapliga” bevis han anför. De som hatar friskolan hatar också den religion som till äventyrs orsakar busspåstigningen. Det vill säga: det är finare att argumentera för skillnader mellan könen på (pseudo-)vetenskaplig grund än på religiös. Vi, vita vetenskapliga män i väst vet bäst, de mörka barbarerna tror bara att patriarkatet måste ha rätt. Men i slutändan är det samma soppa.

Eller så som jag skriver i en bok förhoppningsvis snart nära dig:

”Consequently, a global crisis of masculinity can be interpreted as a driving force behind these radical and radiant visions (in both right-wing and Islamist imaginaries) of pure patriarchy restored as a male manifestation of unalterable divine or organic order.” (”Introduction” i Önnerfors/Steiner, Expressions of Radicalization: Global Politics, Processes and Practices, London: Palgrave 2017).

I slutändan är det som alltid kvinnans kropp som blir instrumentaliserad i den politiskt-samhälleliga debatten, den blir till skiljelinjen mellan absolut gott och absolut ont, oavsett om hon tvingas bära slöja (eller tvingas avstå) eller blir manipulerad till att bli ett ”henbarn”.

av Andreas Önnerfors, docent i idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).