David Eberhard sprider villfarelser i diskussionen om kön

För några vec­kor sedan pub­li­ce­ra­de psy­ki­a­tern och för­fat­ta­ren David Eberhard en krö­ni­ka på SVT Opinion (3/​4) med den något utnöt­ta rubri­ken “Låt poj­kar få vara poj­kar och flic­kor vara flic­kor”.

I sin krö­ni­ka för­sö­ker Eberhard till synes under­mi­ne­ra bety­del­sen av soci­a­li­se­rings­pro­ces­ser som fak­tor i bildan­det av köns­rol­ler. Eberhard tycks dess­utom i tex­ter på sin blogg göra gäl­lan­de att hans stånd­punkt stri­der mot vad mak­ten i sam­häl­let påbju­der.

Inget kun­de vara mer fel.

I själ­va ver­ket före­trä­der Eberhard en gam­mal bio­lo­gisk-essen­ti­a­lis­tisk sko­la som är och har varit domi­ne­ran­de i de flesta sam­häl­len och vars resul­tat har varit att barns möj­lig­he­ter att fritt for­ma sin iden­ti­tet, bort­om köns­rol­ler­na, har varit kraf­tigt beskur­na.

Eberhards krö­ni­ka pre­sen­te­rar en klas­siskt pat­ri­ar­kal dis­kurs, under veten­skap­lig täck­man­tel. Detta är typiskt för per­so­ner som tror att natur­ve­ten­ska­pen är helt befri­ad från ide­o­lo­gi och oli­ka för­för­stå­el­ser. Eberhard anam­mar ett bio­lo­gisk-essen­ti­a­lis­tiskt per­spek­tiv, influ­e­rat av en pri­mi­tiv form av dar­wi­nism, vil­ket med beak­tan­de av det rådan­de kun­skaps­lä­get är en för­le­gad och för­enklad bild av hur verk­lig­he­ten är beskaf­fad.

Vår kun­skap avse­en­de köns­rol­ler och könsnor­mer har kom­mit myc­ket läng­re än de enkla för­kla­rings­mo­del­ler som Eberhard benäm­ner som “gängse kun­skap”. Sociologen Raewyn Connell, pro­fes­sor eme­ri­tus vid uni­ver­si­te­tet i Sydney, sam­man­fat­tar det­ta väl:

Biological essen­ti­a­lism gets its influ­ence from the enor­mous cul­tural pre­stige of bio­lo­gi­cal sci­ence sin­ce Darwin; from its match with the fami­li­ar ste­re­o­ty­pes of masculi­ni­ty and femi­ni­ni­ty in European-deri­ved popu­lar cul­tu­re, and from its value in sho­ring up exis­ting structu­res of power and pri­vi­le­ge. It does not get its influ­ence from being good sci­ence. Most of it is not sci­ence at all. It is, rat­her, a con­ser­va­ti­ve soci­al rhe­to­ric that cher­ry-picks tho­se frag­ments of bio­lo­gi­cal and soci­al rese­ar­ch that fit into a pre-deter­mi­ned set of con­clu­sions. It is ide­o­lo­gy that uses the rhe­to­ric of sci­ence, much as ide­o­lo­gy a few hund­red years ago used the rhe­to­ric of reli­gi­on to justi­fy the mar­gi­na­li­sa­tion of women. (I can think of a few arch­bishops, popes and muf­tis who still do.)

Eberhard är dess­utom ganska inkon­se­kvent i sin argu­men­ta­tion. Tvetydigheten blir sär­skilt tyd­ligt när han först skri­ver att:

Självklart är det bra att var­je enskild indi­vid får iden­ti­fi­e­ra sig som de vill. Vissa poj­kar är mer femi­ni­na och vis­sa flic­kor mer pojk­ak­ti­ga.

för att där­ef­ter emfa­se­ra att “boys will be boys, no mat­ter what”:

Samtliga des­sa barn beted­de sig på avgö­ran­de punk­ter på ett tra­di­tio­nellt man­ligt sätt. De vil­le leka brott­nings­le­kar, hade man­li­ga intres­sen och upp­gav själ­va att de var poj­kar.

Låt oss där­för ta en när­ma­re titt på de påstå­en­den, på vil­ka Eberhard byg­ger sitt högst beda­ga­de sätt att se på saken.

Märkligt nog skri­ver Eberhard att mäng­den stu­di­er som stöd­jer hans argu­ment är så stor att det inte finns anled­ning att åter­ge dem. Han ger sken av att det skul­le råda kon­sen­sus kring de resul­tat som forsk­ning i bio­lo­gi och genus har lett till, vil­ket verk­li­gen inte är sant.

Forskare har länge för­sökt att besva­ra frå­gan om huruvi­da det med­föd­da eller det inlär­da har störst inver­kan på vårt bete­en­de. Studierna är många, pre­cis som Eberhard påstår, men resul­ta­ten och tolk­ning­ar­na av resul­ta­ten vari­e­rar kraf­tigt. Det enda man egent­li­gen kan kon­sta­te­ra är att det är väl­digt svårt att bevi­sa till vil­ken grad män­ni­skor är bio­lo­giskt pre­dis­po­ne­ra­de till ett sär­skilt, köns­be­ting­at bete­en­de­möns­ter.

Detta är ing­et som “genustram­set” har hit­tat på, utan fram­hålls av natur­ve­ta­re. Georgina Rippon, pro­fes­sor i kog­ni­tiv neu­rora­di­o­lo­gi, beskri­ver resul­ta­tet av sina egna stu­di­er på föl­jan­de sätt:

Jag har haft svårt att hit­ta skill­na­der i hjär­nan. Våra erfa­ren­he­ter for­mar hjär­nan, och änd­rar hjär­nans banor. Man har lärt sig att ”tje­jer är inte bra på mat­te”, och då blir det en själv­upp­fyl­lan­de pro­fe­tia i såda­na här tester.

Detta lig­ger såklart i lin­je med vad vi i dag vet om neu­ro­plas­ti­ci­tet, något som Eberhard i egen­skap av psy­ki­a­ter bor­de ha bätt­re koll på.

Det är helt enkelt svårt att i stu­di­er åsi­do­sät­ta de soci­a­li­se­rings­pro­ces­ser som påver­kar resul­ta­ten. Människor lever som bekant inte i soci­a­la vaku­um eller väx­er upp i ste­ri­la labo­ra­to­ri­e­mil­jö­er utan kon­takt med omvärl­den. Därför har fors­kar­na i allt hög­re grad intres­se­rat sig för de soci­a­la fak­to­rer som påver­kar köns­rol­ler­na.

Malin Ah-King, evo­lu­tions­bi­o­log och genus­ve­ta­re vid Stockholms uni­ver­si­tet, beskri­ver det på föl­jan­de sätt i en kom­men­tar till SVT med anled­ning av doku­men­tär­fil­men “Flickor och poj­kar – Födda oli­ka?” :

Olika hjärn­funk­tio­ner kan bero på att hjär­nan utveck­las efter hur vi använ­der den och behö­ver inte vara något med­fött, och det är svårt att utrö­na vil­ket som är vil­ket. Vi är så pass soci­a­la varel­ser att det är otro­ligt svårt att göra ett expe­ri­ment som ger svar på det­ta, säger hon.

Genusvetenskapen och soci­o­lo­gin byg­ger på just des­sa insik­ter, allt­så att den mänsk­li­ga bio­lo­gin påver­kas av det omgi­van­de sam­häl­let. Det mot­sats­för­hål­lan­de som Eberhard för­sö­ker kon­stru­e­ra mel­lan soci­o­lo­gi och natur­ve­ten­skap är allt­så högst sken­bart.

Eberhards påstå­en­de om “gängse kun­skap” och att “såhär är det” är allt­så taget ur luf­ten och byg­ger på att han ploc­kar rus­si­nen ur kakan för att under­byg­ga sina egna, poli­tis­ka stånd­punk­ter.

Faktum är att de stu­di­er som granskat de bio­lo­gis­ka skill­na­der­na mel­lan könen visar på så små skill­na­der, som dess­utom vari­e­rar kraf­tigt mel­lan oli­ka indi­vi­der, att det sna­ra­re bör kal­las forsk­ning om köns­lik­he­ter än forsk­ning om könso­lik­he­ter (Connell, Om genus, 2009).

Det som lät­ta­re kan styr­kas, vil­ket visas i stu­di­er av bland annat Raewyn Connell, är att soci­a­li­se­rings­pro­ces­sen har en, bort­om rim­ligt tvi­vel ställd, sig­ni­fi­kant inver­kan på ska­pan­det av köns­rol­ler och upp­rätt­hål­lan­det av dem. Connell visar ock­så att män­ni­skors upp­fatt­ning om skill­na­der­na mel­lan könen är myc­ket stör­re än de bio­lo­gis­ka skill­na­der som fak­tiskt kan påvi­sas. Vår binä­ra bild av kön som två distink­ta kate­go­ri­er och våra soci­a­la nor­mer med­för allt­så en myc­ket stör­re skill­nad än bio­lo­gin ger för han­den. Eller som Connell uttryc­ker det med egna ord:

Attempts to understand gen­der have some­ti­mes used the idea of sex roles; and some­ti­mes have tre­a­ted men and women as simple cate­go­ri­es. But the most fruit­ful appro­ach is to see gen­der as a system of soci­al rela­tions.

Vad menas då med soci­a­li­se­rings­pro­ces­sen? Enkelt uttryckt bety­der det att män­ni­skor lär sig sina rol­ler, under upp­väx­ten, och inter­na­li­se­rar dem under vad som kan lik­nas vid ett soci­alt tvång. Genusteori för­kla­rar oli­ka köns­rol­ler genom att stu­de­ra de soci­a­la sed­vän­jor som defi­ni­e­rar “kor­rekt” bete­en­de för kate­go­ri­er­na kvin­nor och män. Väl värt att note­ra är att den soci­a­la nor­men säl­lan läm­nar utrym­me för en gli­dan­de ska­la, trots att vår bio­lo­gi inte är sär­de­les binär. Man kan ock­så se att köns­rol­ler­na vari­e­rar kraf­tigt över tid, vil­ket är ett ytter­li­ga­re bevis för att köns­rol­ler­nas karak­tär i stor utsträck­ning är en soci­al kon­struk­tion. Connell, igen:

The idea that gen­der rela­tions are bio­lo­gi­cal­ly fix­ed, is shown up as non­sen­se in the light of the eth­no­grap­hic and histo­ri­cal evi­dence of cul­tural diver­si­ty and change.

För inte så länge sedan fick kvin­nor inte job­ba, sak­na­de röst­rätt och en mängd andra grund­läg­gan­de mänsk­li­ga rät­tig­he­ter. Detta base­ra­des på det pat­ri­ar­ka­la sam­häl­lets syn på könens oli­ka egen­ska­per och moti­ve­ra­des ytterst med sam­ma bio­lo­gisk-essen­ti­a­lis­tis­ka argu­ment som de Eberhard anför i sin arti­kel.

Även då häv­da­de många att det var natur­ve­ten­ska­pen som sti­pu­le­ra­de att kvin­nor var annorlun­da och där­för under­ord­na­de män. Man använ­de sig, på sam­ma sätt som Eberhard, av god­tyck­ligt utval­da frag­ment från natur­ve­ten­ska­pen som argu­ment för att vid­makt­hål­la kvinn­lig under­ord­ning.

Jag tror att David, med­ve­tet eller omed­ve­tet, miss­tol­kat syf­tet med genus­forsk­ning­en, hen-begrep­pet och strä­van mot jäm­lik­het mel­lan könen.

Det han tycks tro är att man genom att säga att det inte rör sig om sig­ni­fi­kan­ta skill­na­der mel­lan könen för­vän­tar sig att alla indi­vi­der ska vara exakt lika­da­na. Detta är såklart inte fal­let. Genom att eli­mi­ne­ra för­ut­be­stäm­da köns­rol­ler tar man bort de snä­va ramar för vad som är soci­alt accep­te­ra­de bete­en­de­möns­ter hos poj­kar respek­ti­ve flic­kor. Detta ger barn och vux­na, av alla oli­ka kön, en stör­re fri­het att utveck­las som indi­vi­der. Ett sådant för­håll­nings­sätt möj­lig­gör dess­utom för sam­häl­let att mot­ver­ka destruk­ti­va delar av könsnor­mer­na, till exem­pel det vålds­ut­ö­van­de som är en påbju­den del av mansnor­men.

Eberhard tycks inte ha reflek­te­rat över att hans köns­de­ter­mi­nis­tis­ka för­håll­nings­sätt inskrän­ker barns möj­lig­he­ter att utveck­las själv­stän­digt. Det är svårt att växa fritt som indi­vid om sam­häl­let tilläm­par en för­ut­be­stämd idé om vad som är man­ligt och kvinn­ligt.

Sociala för­vänt­ning­ar kan allt­så vara avgö­ran­de i barns for­man­de av sin iden­ti­tet och det är där­för oro­väc­kan­de att skri­ben­ter som David Eberbard uttryc­ker sig så tank­löst och bak­åt­strä­van­de. Det är alar­me­ran­de att en hög­ut­bil­dad per­son som i egen­skap av psy­ki­a­ter besit­ter en hög grad av auk­to­ri­tet för­vanskar san­ning­en på det­ta vis.

Låt oss istäl­let ge bar­nen chan­sen att for­ma sin egen iden­ti­tet utan det soci­a­la tvång­et att behö­va pas­sa in i gam­la dys­funk­tio­nel­la köns­rol­ler.

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).