Putilovs riskanalys saknar verklighetsförankring

Bildkälla, Wikipedia

I ett inlägg daterat den 21 juni 2017 gör Egor Putilov en analys av den inre säkerheten i landet vari han lyfter fram några riskfaktorer som skulle kunna leda till inbördeskrig i Sverige. I analysen lyfter han några av de mekanismer och bakomliggande drivkrafter som en gång skulle blåsa upp i konflikt i Libanon. Han listar väldigt förenklat några orsaker och nämner bland annat tillströmningen av palestinska flyktingar till landet. Enligt Putilov uppstod incitament till att olika grupper beväpnade sig av rädsla för att centralstaten längre inte kunde tillgodoräkna de etniska grupperingarna som stod i konfliktens centrum den säkerhet en stat har som uppgift att tillhandahålla sina medborgare och minoriteter med.

Mot detta ställs i jämförelse senare situationen på landsbygden i Sverige varom medborgargarden ska ha bildats som reaktion på rättsstatens tillbakadragande från densamma och den handfallenhet som glesbygdens befolkning upplever är deras verklighet. Därifrån går Putilov vidare till att beskriva politisk organisering av utlänningar i Sveriges förorter med prospektering för potentialen hos de kriminella gängen att sakteligen omvandlas till etniska vänstergerillor som underförstått drivs av hat för den vita rasen eller liknande och bildandet hemvändande IS-styrkor med nya rekryter, allt i en enda soppa av etnisk fientlighet mellan landsbygdens majoritet kontra förortens minoritet. Putilov skriver:

”Sverige är inte där än men bildandet av medborgargarden som svar på polisens tillbakadragande från landsbygden är redan inlett. Det är bara en tidsfråga när invandrargängen från förorter ska få en mer tydlig religiös och politisk profil. Många av så kallade (av SVT) ”IS-resenärer” rekryteras från denna miljö redan idag. Samtidigt fortsätter vänsterns identitetspolitik att odla hat mot Sverige och svenskar i förorter genom att beskylla individers egna brister eller styrkor på ras och ursprung.”

Hur denna koppling mellan glesbygd och invandrargäng i förorten görs rent konkret framgår inte. Visserligen är det sant att polisen har brustit i att lagföra brottslingar på sina håll i den vidsträckta vildmarkens Sverige, och visserligen har brottsmålsdomar fallit mot vad jag vill kalla faux-vigilanter snarare än klassiska garden i obygden som gett sig på inbrottstjuvar när polisen har lyst med sin frånvaro.

Men att vi skulle ha sett ett tillflöde av medborgargarden utanför storstan och att deras aktiviteter skulle hänga samman med kriminella aktörers verksamheter i Rinkeby eller Biskopsgården är en alternativ verklighetsbeskrivning som förmodligen bara Egor Putilov känner till. Varför Putilov invid textskrivande utelämnar information om aktivitet av mer väsentlig karaktär är okänt. Den neovigilantism förorten fick erfara när ett hundratal nationalister slöt samman för att ge sig på etniska minoriteter i Husby och andra förorter i Stockholm 2013 kan väl inte ha undgått honom och frågan är om den händelsen säger något över huvud taget om de mer hårdföra nationalisternas potentiella krigsduglighet vid ett eventuellt inbördeskrig för att inte nämna deras förmåga att utlösa ett om de så skulle vilja? Den frågan kan Putilov få besvara mer utförligt om han känner för det.

Putilov går vidare med att spekulera i regeringens närvaro under politikerveckan i Järva och den konsekvens som politisk organisering eller utökat valdeltagande i förorten ska ha på den politiska miljön i Sverige. Får man tro Putilov leder ökad medverkan bland Sveriges minoriteter oundvikligt till muslimskt inbördeskrig i Sverige eller åtminstone till att Islamiska staten erhåller mandat i Sveriges riksdag, oaktat att terrororganisationen saknar parlamentarisk gren och betraktar valdeltagande som en aktivititet för de levande (det vill säga shirk, avgudadyrkan), en uppfattning som är spridd bland de mer hårdföra eller ultrakonservativa neosalafiterna.

”Att döma av Alice Bah Kuhkes uttalande på politikerveckan i Järva om att förortsborna borde engagera sig mer i politiken försöker regeringen Löfven att påskynda denna utveckling.” [ … ].  Alla uttalanden av denna typ uppmanar till uppkomsten av politisk islam i Sverige. Hur länge till ska det ta tills IS politiska representation får mandat i Sveriges riksdag?”

Putilovs uppfattning om muslimer som sådan kan förvisso sägas vara taktlös och extrem med tanke på att han tror att politiskt engagemang i en delvis muslimsk miljö ofrånkomligen leder till att politisk islam slår rot i dess mest extrema form. Men det vore förstås inget nytt. Mer intressant är hans missbruk av stringent argumentation i sammanhanget. ISIS är muslimer och eftersom vi vet vad de vill åstadkomma bör muslimer inte organisera sig politiskt över huvud taget. Den tankegången visar prov på s.k. Is-Ought-argumentation: något är på ett visst sätt och därför motiverar det hur det bör/ej bör vara.

X är. Därför bör X vara.

X är inte. Därför bör X vara.

Mellan X är och X bör lämnas vad som brukar kallas Humes gap. Gapet består av Putilovs förutfattade värdering. Den är fel i sak och det vet vi eftersom vi logiskt kan anta att det kan finnas (och gör) muslimer eller människor med muslimsk tro som i realpolitisk mening vill uppnå politiska mål bortom anspråk om islam.

Vad gäller då den risk för inbördeskrig som Putilov vill reda ut och prognosticera. Han säger sig se en utveckling mot ett krig baserat på en enskild journalists olyckliga uttalande i en artikel i Expressen, att etnisk diversifiering eller mångfald leder till krig, han använder Libanon som exempel för att styrka det och att medborgargarden uppstått på landsbygden (vilket inte stämmer i klassisk mening, så vitt vi vet). Ingenstans i texten lämnas vi med något att räkna på. När något stämmer i hans text förefaller det som att det gör det med viss modifikation. En analys av det där slaget kräver betydligt mer variabler. Nedan listar vi några att börja med.

  1. Baseras hans analys på fraktionaliserade exempel eller på polariserade samhällen?
  2. Är etnisk fraktionalisering över huvud taget ett säkert sätt att mäta risker för inbördeskrig på?
  3. Är etniskt polariserade exempel talande för alla etniskt fraktionaliserade samhällen?
  4. Om etnisk (och religiös) fraktionalisering har inverkan på sådana krig, i vad för avseenden och i vilken utsträckning då?
  5. Påverkar storleken på minoriteten risken för inbördeskrig, och ser Putilov i så fall muslimer som en homogen grupp stor nog för att kunna dra den slutsatsen eller skulle det kunna gå att reducera storleken på den grupp han kallar muslimer till mindre grupper (till exempel bosnier och iranier, shiiter och sunniter, salafi, hanbali, shafi’i osv)?
  6. Hur påverkar etnisk heterogenitet tillväxt, investeringar och effekt på ledning och/eller inbördeskrig?
  7. Har han viktat mot ens en bråkdel av de här variablerna i sitt exempel och kommer han nu vikta mot exakt samma variabler för Sverige?

Det här är nödvändiga frågor att besvara.

I texten antyder Putilov att krig har en positiv inverkan på samhällen, möjligen med undantag för Libanon, han skriver:

”Kriget har inte löst några problem i Libanon [ … ] fortsätter Libanon att vara ett krossat samhälle med enorma motsättningar [ … ]. Beirut som en gång i tiden kallades Paris av Mellanöstern påminner idag mer samtidigt om Kairo [ … ] I [ … ] Tripoli i norr – utbröt sekteristiska våldet mellan sunnitiska militia och alawitiska styrkor så sent som för 3 år sedan. Många hus i staden bär fortfarande spår av strider.”

Krig kan ha en förödande effekt på samhällen och ofta purrar konflikter på under ytan för att bittida bryta ut igen, eller också uppstår ny konflikter ur bakströmmen av andra, så som vi har sett med ISIS exempelvis. Det bör förstås också poängteras här att det sekteristiska våld Putilov hänvisar till i Tripoli är en så kallad ”spill-over” från konflikten i Syrien, även om det är sant att det sedan inbördeskriget har skett en uppdelning mellan det alawitiska lägret och det sunnitiska i området (mycket på grund av relationen till pre- och post-krigets Syrien, bör nämnas). Emellanåt har strider också brutit ut på andra håll i landet, som exempelvis mellan diverse islamistiska organisationer och regeringens styrkor. Men i övrigt är Putilovs analys skinndjup och väldigt förenklad.

Jag vet inte hur Putilov ser på det här med vilka positiva effekter ett inbördeskrig bör ha på ett samhälle, men utifrån det han skriver och det forskningen visar kan detta sägas, de flesta interna konflikter resulterar i att förlorarsidan utrotas, fördrivs eller liknande och att endast omkring tjugo procent av alla inbördeskrig löser sig via förhandlingar och överenskommelser mellan de stridande parterna. Enligt den modellen kan det kanske sägas att Libanons exempel alltså är ”lyckad”. Landets minoriteter bor fortfarande där och åtnjuter visst mått av frihet, till skillnad från låt säga den kristna minoriteten i Irak som tvingades på flykt som ett resultat av militär förföljelse och kvasistatliga homogeniseringsprocesser initierade av åtminstone delvis interna konstellationer.

En ytterligare orsak till att Libanon är ett ganska dåligt exempel i sammanhanget är att landet i årtionden mer eller mindre styrts av en utländsk stat. Libanon ockuperades nämligen av Syrien sedan mitten av -1970 enda fram till mitten av -2000-talet. Det är s a s inte ett normalt tillstånd för ett land och de effekter det har haft för utvecklingen av Libanon som Putilov verkar tro borde ha styrts upp postinbördeskriget kan det skrivas hela böcker om. Vad gäller så den libannesiska historien är den mycket komplex, och det vore förenklat att påstå att vad som skedde i inledningen av inbördeskriget enbart hade med palestinska flyktingar att göra eller så. Dock lämnar vi det därhän för att inte göra den här artikeln alltför lång.

Benny Aronsson

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).