Om ett inbördeskrig och om svar som uteblev

Häromsistens skrev vi i förbifarten ett inlägg här på bloggen där vi bemötte en rätt svag artikel som sökte prognosticera risken för att ett inbördeskrig ska utbryta i Sverige. Författaren till artikeln vi bemötte replikerade och här följer vår kontring.

Ignorerar våra frågor

Till att börja med noterar vi att de mest väsentliga motfrågor vi ställde lämnades helt obesvarade. Anledningen till att vi ställde dessa var att vi ville se om det över huvud taget fanns något att räkna på som hade använts i riskanalysen. Om syftet som Putilov säger är att han vill bjuda in till ”diskussion och utbyte av tankar” måste väl underlaget bjuda på mer än bara spekulationer och indicier från författarens sida?

Tittar man närmre på vad författaren anger som orsak till att han inte ville djupdyka i sin analys av läget, det vill säga att utreda om det över huvud taget finns orsak att tro att ett inbördeskrig kan bryta ut i Sverige, säger han att det är ‘onödigt‘ att göra så, att hans modell redan bör vara ‘självklar för de flesta’. Vad han med andra ord säger är att han förhåller sig tendentiöst till ämnet, att han s a s redan har bestämt sig för en sak och att det tunna underlag han presenterar åtminstone för honom själv betyder att det våras för inbördeskrig i Sverige.

Selektivt urval

Vad gäller då de delar han selektivt valde ut att bemöta?

Han menar att den ”konfliktlinje” han ville beskriva inte stod mellan förortsgäng och landsbygdsgarden, men att dessa grupper bara var lösa exempel på rörelser som skulle kunna utvecklas till miliser i ett inbördeskrig i Sverige. Sådana spekulationer får stå för honom själv. När vi söker i diverse öppna och mer stängda databaser som tillhandahålls av Sveriges olika universitet och statliga myndigheter med mer hittar vi i vart fall ingenting som tyder på att han kan styrka sina spekulationer kring huruvida Eslövs företagarförening eller något/några förortsgäng (Vårvädersligan?) har potential att metastasera till att bli miliser eller ej. Vad vi däremot vet är att en förening i Eslöv hyr in ett säkerhetsbolag som ronderar betalande objekt med bil och att en random polis hänvisat till denna förening som ett medborgargarde vid något tillfälle.

Det kanske stämmer att föreningen i klassisk mening är ett medborgargarde, kanske inte. Vi känner inte till hur den är strukturerad och kan inte svara på det. Vi vet heller inte vilka definitioner som den anonyma polisen använde sig av när den hänvisade till föreningen som ett medborgargarde eller om polisledningen har tagit fram underlag för att formellt betrakta den som ett. Vad vi skrev var att vi i vart fall inte känner till något garde på landsbygden (inte i hela landet, som Putilov tror att vi skrev) som passar in på definitionen vi använde oss av, vilket var Burrows definition av vigilantism och att den enda aktivitet vi faktiskt känner till på landsbygden var något som vi kallade ‘faux-vigilantism‘ (pseudogarden), en term vi lånat av Kelly Hines. Vi väntar på svar i den här frågan.

Vad gäller så argumentationen kring Pantrarna och det medlemskap som flera unga killar haft i den organisationen som också är kända kriminella. Jag vet inte exakt vad författaren vill säga med detta, skulle Pantrarna kunna tänkas utvecklas till att bli en milis, är det uppseendeväckande att även kriminella kan tänkas vilja engagera sig i en lokal rättviserörelse eller är det att Pantrarna borde ha sovrat i sitt medlemslager? Jag ser inte det uppenbara här, på vilket sätt är detta ett bevis för att Vårväders- eller Friskvädersligan skulle kunna tänkas utvecklas till att bli miliser?

Låt dock för sakens skull säga att både Pantrarna och Megafonerna listat medlemmar som simultant varit anslutna till kriminella organisationer vid något tillfälle. Säg för argumentets skull att både P och M delvis är ansvariga för upplopp i förorten. Hur går man rent konkret från det till att dra slutsatsen att dessa organisationer utgör kärnan i vad som ska utgöra ”konfliktlinjen” i ett kommande inbördeskrig i Sverige? Delar SÄPO den uppfattningen? Har MSB beställt någon studie som visar på att dessa organisationer rustar och övar i paramilitära miljöer? Har ledningen uttalat sig om väpnad konflikt mot samhället?

Utebliven data

Även om svaren på de här frågorna är positiva (vilket PE inte har lett i bevis), saknas s a s mätbar data i analysen. Intressantare för en sån här riskanalys vore att titta på olika mått av korruption på statlig och kommunal nivå som viktar mot etnisk härkomst i samhället. Har den affärsmässiga diffusionen påverkats i sådan grad att handel är en aktivitet som begränsas till några få grupper som andra helt eller delvis utesluts ur på grund av etnisk härkomst; det vill säga, är konfliktytan i samhället så utbredd och kritisk att den direkt påverkar möjligheterna för en eller fler etniska grupper att göra affärer med varandra? Har statens samordningskostnader slagit i botten som ett resultat av polariserade samhällsläger varav den ena hälften erkänns av staten och där den andra erkänns av rebellerna (i detta fall Pantrarna, Vårvädersligan eller Megafonerna?). Hur påverkar etnisk heterogenitet tillväxt, investeringar och effekt på ledning och/eller inbördeskrig?

Sedan kan man baka in den analysen i en diskussion som utreder huruvida exemplena man räknar med är fraktionaliserade exempel eller strikt polariserade? Om etnisk fraktionalisering över huvud taget är ett säkert sätt att mäta risker för inbördeskrig på? Om etniskt polariserade exempel är talande för alla etniskt fraktionaliserade samhällen? Om etnisk (och religiös) fraktionalisering har inverkan på sådana krig och så fall i vad för avseenden och i vilken utsträckning? Hur storleken på minoriteten påverkar risken för inbördeskrig och om ”muslimer” eller ”vänsterorganisationer” i så fall kan ses som homogena grupper eller om det är möjligt att reducera storleken på dessa och bryta ner dem i exempelvis bosnier och iranier, shiiter och sunniter, salafiter, hanbaliter, shafiiter, marxister och postkolonialister osv?

Vänster-islamism

Vad gäller så argumentet att islamister och vänstergrupper ofta samarbetar. Det stämmer kanske till viss del. Ett exempel är ju att Folkets Mojahedin tillsammans med andra revolutionära vänstergrupper backade islamister i Iran när den så kallade Eghelabe Eslami-revolutionen tog vid i slutet av 1970-talet. Huruvida det är det enda tillfälle av politiskt tumult som vänstergrupper associerat och initialt samarbetet med islamister kan jag inte svara på, det är möjligt att det även har skett i Palestina eller liknande. Men att det skulle vara något slags tumregel eller särskilt vanligt är en annan sak. Vi vet exempelvis att islamisterna i Turkiet bekämpar marxister och kommunister i dylika vänsterorganisationer med säten i och kring landet. Vi vet också att islamister i Bangladesh vid tillfällen har attackerat kommunister. En annan sak är att kommunister och anarkister strider mot ISIS på sina håll. Kommunister stred därtill mot islamister i det libanesiska inbördeskriget och vice versa i den konflikt som ligger till grund för den här diskussionen. Poängen är att det inte går att beskriva sådana här saker i svartvita termer och att bara dra slutsatsen att svenska vänstergerillor kommer samarbeta med islamistiska miliser utifrån den observationen känns väl oseriöst, det förutsätter ungefär att de historiska konflikter han tänker sig, som kom att utspela sig på andra platser i världen, med automatik är överförbara på ett svenskt sammanhang.

Islamofobin

Vidare invänder författaren med att vi skulle ha kallat honom islamofob, att vi s a s ”helt felaktigt” tillskriver honom en påstådd ”islamofobi”. Det skrev vi aldrig. Däremot kan vi ha taggat inlägget med sökordet islamofobi för att optimera sökbarhet. Det var ingen attack mot honom. Kort kallade vi dock hans slutledning extrem, och sedan gick vi vidare med att i huvudsak och till största del visa på att hans slutledning var en logisk tankevurpa, en så kallad ”Is-ought”. Det är något som författaren helt ignorerar att vi uppmärksammar. Istället manglar han på och söker rättfärdiga den vurpan genom att hänvisa till statistik om hur många muslimer i Storbritannien som tycker att ”sharia” är något bra. Som sagt, det kanske stämmer att det är så, men det betyder inte att muslimers deltagande i politik på default måste leda till att de inför ett sådant system eller att varenda politisk fråga de engagerar sig i måste ta avstamp i sådana uppfattningar.

Vi vände oss alltså emot att författaren anser att muslimer inte ska engagera sig i politik eftersom det leder till att IS får mandat i Riksdagen, eller som han nu säger, att ”Hizb ut-Tahrir” skulle få det, trots att inte heller dessa har någon parlamentarisk gren och motsätter sig den demokratiska processen.

Men visst, helt otänkbart är det ju inte att ett islamistiskt parti uppstår i framtidens Sverige eller något annat europeiskt land som värnar sharia i någon mening och som till skillnad från dessa andra organisationer han nämner accepterar parlamentarism. Kanske soft-islamister av något slag som kombinerar någon form av tro på demokrati med islamiska över- eller undertoner. Huruvida det hypotetiska scenariot kommer leda till inbördeskrig eller ej kan jag inte svara på. Jag kan heller inte svara på om det skulle erhålla något väsentligt inflytande över formationen av svensk politik. Men jag kan tänka mig att det förmodligen inte kommer kunna erhålla sådant inflytande på grund av den muslimska befolkningens storlek, för att Sveriges muslimska befolkning inte är en enhet och så vidare. Men det är spekulation på spekulation det här och det är ganska ointressant för tillfället.

Dubbla budskap

Slutligen en kort kommentar rörande delen om att inbördeskrig kan ha positiva effekter på samhället. Putilov skriver nu:

”När jag nästan ville berömma Ledarsidan.nu för den sakliga och relevanta kritik sänker de plötsligt nivån och påstår att jag ”antyder” i min text att ett inbördeskrig har en ”positiv inverkan”. Detta trots att jag tydligt påpekar att inbördeskriget i Libanon löste inga problem utan skapade nya. Själva syftet med alarmistiska prognoser är just att förebygga en farlig utveckling genom att syna den och beskriva för en bredare allmänhet.

I anslutning till det skriver han senare:

”Så ja, kanske har Ledarsidan.nu rätt. Det kanske är så att fred uppfattas som något självklart av alltför många i Sverige och det behövs ett krig för att man åter igen ska inse fredens värde.

Inte bara det att texten ovan antyder att vi skulle tycka att det behövs ett inbördeskrig, det anser vi inte och det behöver poängteras. Men att från en stund till en annan säga att hans ‘syfte‘ å ena sidan är att vara alarmistisk över hur negativt ett inbördeskrig är för ett samhälle till att å andra påstå att ett inbördeskrig ändå är nödvändigt eller ”behövs” för att vi åter ska förstå att fred är något bra. Vi kan förstås ha övertolkat honom initialt, men nu då?

Ja, ni vet det där med dubbla budskap.

 

 

2 kommentarer Kommentera du också

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).