Är fattigdom lösningen på arbetslösheten?

Bättre en usel är ingen lön alls!

Det argumentet förekommer ofta när borgerliga debattörer försvarar dåliga villkor på arbetsmarknaden. Likt forna tiders daglönare ska den anställde känna tacksamhet över sin tillvaro i hopp om bättre tider. Först befinner man sig på botten av trappan för att sedan stegvis jobba sig uppåt mot tronen. Visst att betalningen är kass men å andra sidan vinner vi alla på det i slutändan, både den arbetslöse och samhället.

Exakt det budskapet hamrar den numera riksända etiklektorn och moderaten Ann Heberlein in  efter att högeroppositionen i juli presenterat sin senaste offensiv i form av så kallade inträdesjobb.

För 70 % av den avtalade ingångslönen ska en ungdom eller nyanländ jobba under och resterande av arbetstiden ska ägnas åt någon form av utbildning, oklart vilken.

I samma vända passar Heberlein på att ställa sin fattigpensionär till mamma mot ovan nämnda grupper vars nya löner ska betraktas som en lyx.

Fan för dem som klagar för det finns alltid folk som har det sämre, blir hälsningen från redaktionsrummet.

I Sverige har det länge funnits ett system där arbetsgivare och fackförbund förhandlar med varandra. Det är här löner, försäkringar, ersättningar och mycket annat bestäms mellan parterna. Modellen har varit så framgångsrik att staten inte behövt reglera villkoren, till skillnad från länder som Tyskland, USA och Storbritannien.

En relativt hög facklig organiseringsgrad, starka socialförsäkringar och ett väl utbyggt utbildningssystem har bidragit till att hålla undan de värsta avarterna i form av en permanent lågavlönad arbetarklass. Detta fenomen – working poor – där arbetare konstant är fattiga oavsett hur mycket de jobbar är standard på andra sidan Atlanten där arbetarrörelsen är svag.

När ett gäng borgerliga partier på fullt allvar kräver statligt reglerade minimilöner är detta inget annat är en frontalattack på den ”svenska modellen”.

Inga lågavlönade arbetare har något intresse av sämre villkor för att ”hjälpa” sämre bemedlade grupper in på arbetsmarknaden. Ingen undersköterska eller polis kommer få en krona extra i lönekuvertet med den arbetsmarknadsmodell som högern länge kämpat för. Ingen fattigpensionär vinner på att ställa sin usla pension gentemot ett lågbetalt jobb för en ungdom eller flykting från en global oroshärd.

När Heberlein föreslår splittring måste vi socialister svara med solidaritet. När arbetaren får en starkare förhandlingsposition är det också givet att sparka uppåt mot den ekonomiska makten och slicka nedåt. Pensionärens strid mot ett misslyckat pensionssystem är också kommunalarens strid för för högre lönekrav. Den arbetslöses jakt på ett jobb med schyssta villkor är också timvikariens kamp för en fast anställning.

Det är att företräda folket på allvar och slåss för ett drägligare liv som vi knegare är i extremt behov av!

Då kanske vi kan rucka på det där elfenbenstornet där Heberleins företrädare har förskansat sig och visa vem som bestämmer i de här landet.

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).