Tiggeriförbudet i Vellinge – stötande och sannolikt olagligt

I slutet av förra månaden klubbade Vellinge kommun en ny föreskrift i den lokala ordningsstadgan som förbjuder tiggeri på vissa offentliga platser i kommunen.

Etiklektorn och riksdagskandidaten för moderaterna, Ann Heberlein, hyllade beslutet på Twitter med orden

Grattis Vellinge! Första kommunen med tiggeriförbud

Till TT säger Vellinges kommunalråd Carina Wutzler (M)

– Jag är medveten om att det är en svår fråga, men jag tror inte att vi bekämpar fattigdom genom att tillåta tiggeri.

Som om det var någon som hävdat att tiggeriet var ett sätt att bekämpa fattigdom.

Tiggeriet är den fattiges sista utväg, när samhället misslyckats med att bekämpa fattigdomen.

Tiggeri är ett bevis för att något inte står rätt till. Ett rop på hjälp från den fattige, som saknar andra sätt att försörja sig.

Fattigdomen bekämpas definitivt inte genom att förbjuda den fattiges närvaro i det offentliga rummet. Fattigdomen blir inte mindre påtaglig och vållar inte mindre lidande för att den fattige får sin livboj undanryckt.

Det enda som händer är att den fattiges situation förvärras. Stigmat växer. Utanförskapet tilltar.

För den som har sitt på det torra är det såklart besvärligt att konfronteras med den brutala verklighet som råder för samhällets olycksbarn. Förbud av Vellinge-modell syftar enbart till att bespara människor från att konfronteras med andra människors lidande. Det är en empatilös åtgärd. En hård spark mot den som redan ligger ner. Samhället säger: ”Din armod stör oss, därför vill vi inte se dig.”

En sådan förnedring av fattiga människor är inte värdig ett upplyst och fritt samhälle. 

Måttet på ett samhälles utveckling är hur vi behandlar våra sämst ställda medmänniskor. Vellinges tiggeriförbud talar för att vårt samhälle genomgår en degenerering.

Om kommunalrådet Carina Wutzler vore angelägen om att bekämpa fattigdom, varför ställer hon sig bakom en åtgärd som förnedrar och stöter ut fattiga ytterligare?

Hur kan man, som Heberlein, gratulera en kommun till att ha försvårat livet för fattiga ytterligare? Som om dessa människor inte hade det nog så svårt redan.

En åtgärd med mörka anor

Att förbjuda fattiga människors rörelsefrihet i det offentliga rummet för att skapa en fasad av ett välmående samhälle, är en metod med mörka anor.

I nazisternas Tyskland var tiggare, företrädesvis fattiga romer, utsatta för en hårdför förföljelse som tog sig början i just en kamp mot tiggeriet.

Det var inte en kamp som syftade till att förbättra livsvillkoren för dessa fattiga. I likhet med dagens förslag på tiggeriförbud, var syftet att stöta bort de fattiga ur samhällets gemenskap.

Den socialdemokratiske bloggaren Torbjörn Jerlerup har gjort en föredömlig historisk jämförelse i en text på sin blogg under rubriken ”Nazisternas kamp mot det ”organiserade tiggeriet” 1933″.

I likhet med dagens debatt förekom redan då propaganda som syftade till att smutskasta och misstänkliggöra tiggare. 2013 skrev tidigare idoljurymedlemmen Laila Bagge ett inlägg på sin blogg där hon ondgjorde sig över att vissa tiggare hade mobiltelefon. Då kan de ju inte vara fattiga! De är bedragare! Bagge bad senare om ursäkt. Men liknande synpunkter framförs frekvent i andra sammanhang.

Retoriken var densamma på 30-talet. Torbjörn Jerlerup skriver:

Det fanns inte mobiltelefoner på den tiden så det kunde inte nazisterna åberopa som ”bevis” på att tiggarna egentligen var förmögna. Däremot dök det upp påståenden om att de bar en massa pengar. Överallt i landet dök det upp artiklar om hur tiggare som polisen arresterat hade haft en smärre förmögenhet på sig.

Det är dessa fördomar som ligger till grund för förslagen om tiggeriförbud. Och det tankegods och de fördomar som ligger till grund för dagens förslag om tiggeriförbud, är lika unkna nu som de var på 30-talet.

Troligen olagligt

En kommun som försökt sig på ett liknande tiggeriförbud är Sala.

Förbudet klubbades 2011 för att senare upphävas av Länsstyrelsen för Västmanlands län, som konstaterade att det var olagligt. Kommunen hade inte visat att föreskriften var absolut nödvändig för att upprätthålla säkerhet och ordning på allmän plats.

Länsstyrelsens beslut är välformulerat och rimligt. Ett förbud mot tiggeri är en långtgående inskränkning av den enskildes frihet. Kommunernas ordningsföreskrifter är inte ägnade att utgöra sådan lagstiftning som kraftfullt inskränker de fri- och rättigheter som regleras i regeringsformen och den svenska statens åtaganden att respektera mänskliga rättigheter.

Sådana avvägningar ankommer på riksdagen och inte på enskilda kommuner.

Länsstyrelsen konstaterade också att det lokala tiggeriförbudet i Sala inte var rättssäkert. Det går helt enkelt inte att på kommunal nivå införa rättssäkra straffbestämmelser som inskränker enskildas fri- och rättigheter. Sådant måste föregås av noggranna överväganden och utredningar, något som ankommer på lagstiftaren.

I en artikel av tidigare justitierådet Göran Lambertz framkommer att tiggeriförbud kan strida mot en rad rättsliga normer, vilka måste beaktas om ett sådant ska införas.

Det finns förvisso ingen explicit mänsklig rättighet att tigga. Men Sverige har förbundit sig att respektera rätten till en skälig levnadsstandard. Om tiggeri är det enda sättet för den enskilde att säkra en skälig levnadsstandard, eller alls överleva, så strider tiggeriförbud mot de mänskliga rättigheterna.

Lambertz skriver

Det är en mänsklig rättighet att ha rimliga levnadsförhållanden. Vad detta närmare bestämt innebär är något oklart. Men länder som inte ser till att befolkningen kan leva under tillfredsställande levnadsförhållanden kan pressas att vidta åtgärder genom att de kritiseras av FN:s kommitté om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Möjligen kan de också, om de ingår i Europarådet, i extrema fall fällas av Europadomstolen för att ha brutit mot enskildas rätt att slippa kränkande behandling.

Vellinge kommuns tiggeriförbud är framförallt stötande. Det är ovärdigt ett civiliserat samhälle. Men det är också sannolikt olagligt. 

 

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).