Nu har Mikael försvunnit och det är ett samhälleligt misslyckande

Förra veckan skrev nättidningen KIT om 34-åriga Mikael.

Mikael har haft ett tufft liv men kämpat så gott han kunnat med studier och arbete. För sju år sedan tog orken slut, Mikael drabbades av utmattningssyndrom och därefter har hans liv raserats successivt.

Men det hade inte behövt vara så.

Mikael har diagnosticerats med bland annat PTSD och ADHD. Men i vården har han bollats fram och tillbaka utan att få rätt hjälp. Samtidigt kämpar Mikael med en svår ekonomisk situation och har under lång tid fått leva på gränsen till hemlöshet. Bara det är tillräckligt påfrestande för att en frisk människa ska duka under.

Till slut fick Mikael ett erbjudande i Stockholm om att få den vård han behöver. En vård som var inriktad på de tillstånd han belastas av. Problemet var bara att Mikael inte kunde få sina resor till vården betalda av socialtjänsten.

För att kunna genomföra behandlingen skulle resorna kosta lika mycket som Mikael har att leva på under en månad, omkring 10 000 kronor. Det är inte mycket för den som har det gott ställt. Men för Mikael går det inte ihop. Byråkratin satte käppar i hjulen för den hjälp Mikael behöver för att få tillbaka sitt liv.

Mikael har svikits av samhället. Till följd av den vanmakt han försatts i har han också helt förlorat sitt sociala liv.

I Intervjun med KIT meddelade Mikael att han inte orkar mer. Och att han kommer att flytta ut i skogen. Inte konstigt. Vem som helst som hade behandlats av samhället som Mikael har behandlats, hade känt sig oönskad och utstött.

Nu har Missing People gått ut med en efterlysning avseende Mikael.  Han orkade helt enkelt inte mer och det verkar som att han nu har gjort som han sa att han skulle göra. Flytta ut i skogen.

Mikaels berättelse skär i hjärtat. Den är ett pyramidalt misslyckande för välfärdsstaten. Det är inte värdigt ett civiliserat samhället att en människa som Mikael försätts i en sådan total vanmakt.

Medan de flesta av oss andra är upptagna med att dividera kring lyxproblem så får människor som Mikael sina liv förstörda. Medan vi andra åtnjuter förmånerna av att leva i ett av världens rikaste länder, så finns det människor som Mikael för vilka samhället inte anser sig ha resurser att hjälpa.

Det är en klyfta vi måste göra något åt.

Tills den politiska förändring kommer till stånd, som är nödvändig för att se till att Mikael och andra kan få ett värdigt liv, så måste vi agera som enskilda. Vi har alla ett ansvar för att våra medmänniskor inte far illa. Nästa gång kan det vara du eller jag som drabbas. Ett samhälle där vi alla behöver leva i rädsla för att bli svaga, för att vi vet att det i värsta fall kan vara en dödsdom, kommer att förfalla.

Vi måste göra något nu. Både politiskt och som individer. Vi måste vara Mikaels vänner. 

Välkommen att kommentera! Kommentarer förhandsgranskas och raderas vid lagöverträdelser, i enlighet med lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).